Innan du gör KUB är det bra att tänka igenom varför du vill göra provet. På barnmorskemottagningen kan du få information om vad provet innebär. Fundera också på vad du skulle göra om resultatet inte blir det du tänkt dig.

Läs mer i vår artikel om Fosterdiagnostik.

Blodprovet tas när du har passerat vecka 9. Ultraljudet görs i vecka 11 till 14.

Vilka som erbjuds att göra undersökningen är olika inom olika regioner. Det kan också vara olika om du får betala en avgift eller inte.

För att göra fosterdiagnostik behöver du i många regioner en remiss. En remiss är ett slags tillstånd från vården att du får göra ett visst prov eller en viss undersökning. Oftast är det en barnmorska som skriver remiss och bokar in besök för fosterdiagnostik. 

Du kan söka vård på vilken mottagning du vill i hela landet.

Det behövs inga särskilda förberedelser inför blodprovet. 

Det är bra att vara kissnödig när det är dags för ultraljudsundersökning. En full urinblåsa hjälper till att trycka upp livmodern så att fostret syns bättre. Men det gör inget om du kissar innan.

Det går bra att ha med sig någon till undersökningen. Du som följer med får sitta bredvid på en stol. Undvik att ta med barn till undersökningen.

KUB visar hur troligt det är att fostret har vissa avvikelser på kromosomerna. 

KUB kan inte ge klart besked om kromosomavvikelser, eftersom undersökningen bara mäter hur stor eller liten sannolikheten är. KUB kan behöva kompletteras med fostervattenprov, moderkaksprov eller NIPT för att ge ett säkert svar.

I varje cell finns 46 kromosomer som innehåller arvsanlag, DNA. Hälften av kromosomerna kommer från ägget och hälften från spermien. När cellerna ska dela sig efter befruktningen kan det bli avvikelser. Vissa kromosomavvikelser är mycket allvarliga. Andra märks knappt.

Ibland blir det en kromosom extra. Det kallas för trisomi. Den vanligaste trisomin är trisomi 21. Den kallas för Downs syndrom.

Det finns andra mer ovanliga och allvarligare trisomier. Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om trisomi 13, Pataus syndrom, och om trisomi 18, Edwards syndrom.

Det kan också bli avvikelser i antal könskromosomer. De avvikelserna kallas Turners syndrom och Klinefelters syndrom. Läs mer i broschyrerna från Svenskt nätverk för information kring fosterdiagnostik om Turners syndrom och Klinefelters syndrom.

Alla regioner erbjuder inte KUB. Där KUB finns erbjuds det ibland endast till vissa grupper. Det kan exempelvis vara gravida över en viss ålder.

Efter blodprovet kan du bli lite öm i armen efter nålsticket, men annars är det inga biverkningar.

Ultraljudet har inga biverkningar. KUB ger ingen ökad risk för missfall.

Det kan kännas jobbigt om provet visar en ökad sannolikhet att fostret har någon avvikelse. Det är vanligt att ha frågor och funderingar. Det kan vara skönt att få hjälp att reda ut sina tankar.

Du kan behöva prata med en kurator, barnmorska eller läkare. Vårdpersonalen hjälper dig med dina funderingar. Det gäller inte bara för dig som är gravid utan även för dig som är blivande medförälder.

Du har rätt att få information om hur det är att leva med en funktionsnedsättning, vad samhället kan erbjuda för stöd och vilka intresseföreningar som finns. Du har också rätt att få information om gör om du vill göra en abort. 

Med stöd och information brukar det bli lättare.

Annan fosterdiagnostik är ultraljudsundersökning, fostervattenprov, moderkaksprov och NIPT.

Det är alltid du som är gravid som bestämmer om du vill göra fosterdiagnostik eller inte.

Det kan vara bra att prata med den som du blivit gravid tillsammans med om hur du vill göra. Om det går är det också bra att fatta ett gemensamt beslut. Men ibland går inte det och då bestämmer du som är gravid. 

Även du som är blivande medförälder har rätt att få stöd och information, även om du inte får besluta om fosterdiagnostik.

Det går att göra KUB även om det är en graviditet med fler foster än ett. Då kan det ibland vara svårare att ta ställning till resultaten. När det gäller fler foster än ett kan det vara lämpligt med särskild rådgivning.

Du ska få vara delaktig i din vård. För att kunna vara det behöver du förstå informationen som du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om det behövs. Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård. 

Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om du till exempel har en hörselnedsättning. 

Du som behöver hjälpmedel ska få information om vad som finns. Du ska också få veta hur du ska göra för att få ett hjälpmedel.