Ibland behöver du använda förkortningar. Här nedanför ser du när du ska använda stor eller liten bokstav.  

Skriv förkortningar som läses ut med liten bokstav 

Förkortningar som är skapade av första bokstaven i ordens namn läses ut som ord och inte bokstav för bokstav. 
Exempel: aids, hiv, damp, tens, bup. 

Skriv nya förkortningar med stora bokstäver 

Förkortningar som är nya i språket skrivs vanligtvis med versaler.  
Exempel: SARS, RLS, ALS, PBP. 

Skriv välkända förkortningar med små bokstäver 

När förkortningarna blir vanliga skrivs de med små bokstäver.  
Exempel: cp, ms, tbc, adhd, dna, pdf, sms, tv. 
 
Ibland är det svårt att avgöra om en förkortning är tillräckligt känd för att kunna skrivas med små bokstäver. Ibland finns det en risk för förväxling med andra ord, som i fallet kol, kroniskt obstruktiv lungsjukdom. Skriv då ut hela namnet i anslutning till förkortningen första gången sjukdomen nämns, som i kronisk obstruktiv lungsjukdom, kol. Du kan också förtydliga, som i lungsjukdomen kol. 

Det finns undantag, till exempel BVC och BB. Dessa skriver vi med stora bokstäver.  

Skriv namnförkortningar som uttalas bokstav för bokstav med stora bokstäver 

Förkortningar som är namn bildade av de första bokstäverna i organisationens namn ska skrivas med stora bokstäver, om de uttalas bokstav för bokstav. 
Exempel: RFSL, RFSU, DO, BO, SBU, FN. 

Namnförkortningar som läses som ord har stor begynnelsebokstav 

Förkortningar som är namn som läses som ord skrivs bara med stor begynnelsebokstav. 
Exempel: Fass, Bris, Unicef.  

Skriv förkortningar som är namn på lagar med stora bokstäver 

Förkortningar som är namn på lagar ska skrivas med stora bokstäver. 
Exempel: LAS, LSS, MBL, LMA.