Många är oroliga för hur sjukdomen eller besvären påverkar barnen, och känner skuld över att de inte orkar eller kan finnas där som de vill.

– Alla jag träffar vill sina barns bästa och är oroliga för att barnen far illa. Det är viktigt att veta att de problem man har inte behöver innebära att barnen får psykisk ohälsa när de blir äldre. Alla är olika. Men det är bra och viktigt att man tänker på barnen och hur det kan bli så bra som möjligt för dem när en förälder är sjuk, säger Annelie Lindberg.

Många tänker att det inte är bra för barnet om hen får veta att föräldern eller annan närstående är sjuk, och låter därför bli att berätta.

– Men barn förstår mer än vad man tror. Om man inte förklarar gör de sina egna bilder av varför det är som det är. Ofta tror de att det är deras fel eller att de kan göra något åt det.

Du kan berätta enklare saker

Att ha psykiska besvär eller psykisk sjukdom påverkar hela familjen. Barn känner sig ofta oroliga, arga och ledsna för att en förälder är sjuk och för att allt är annorlunda. Det märks inte alltid utåt. Många är också oroliga för att sjukdomen ska smitta.

Annelie Lindberg säger att man behöver prata med barnen, oavsett ålder, och att det bästa skyddet för att de ska må bra är att de förstår. Barn behöver få veta att det handlar om en sjukdom, vad sjukdomen heter och vad den innebär för föräldern.

– Man kan prata även med små barn, bara man anpassar det man berättar till hur mycket de kan förstå. Information behöver vara enkel, tydlig och sann. Det kanske räcker med att säga att "Pappa mår dåligt och en läkare hjälper honom att bli bättre.".

Andra exempel på vad du kan berätta är vad läkaren heter och var du får behandling för att må bättre. Du kan berätta vad som kommer att hända den närmaste tiden.

– Eftersom barn ofta tar på sig ansvaret och oroar sig mycket behöver de veta vem som tar hand om föräldern. Om de vet att någon finns där kan de själva släppa ansvaret, eller en del av ansvaret, säger Annelie Lindberg.

Om du själv inte orkar eller kan förklara för barnet kan någon annan berätta. Det kan till exempel vara någon annan i familjen, en släkting, en vän eller den man har kontakt med i vården. Det viktiga är att barnet får en förklaring och kan ställa frågor.

– Det är bra om barnet kan få stöd av någon annan vuxen där barnet brukar vara, till exempel personalen i förskolan eller skolan, tränaren i fotbollslaget eller ledaren för teatergruppen. Särskilt förskolan och skolan är viktiga eftersom barn är där en stor del av tiden. Det är bra om du föreslår att någon annan ska få veta.

– Man kan till exempel säga "Jag vet att det är bra att berätta för någon mer vuxen. Vem tycker du vi ska berätta för?". Då får barnet vara med och bestämma för vem man ska berätta, men behöver inte bestämma att man ska berätta, säger Annelie Lindberg.

Hon berättar att det hjälper mycket för barnet att någon bryr sig och vågar prata om det.

– Det avlastar mycket att någon som vet hur barnet har det hemma säger "Hur är det? Jag vet att du har det jobbigt hemma".

För barn är det viktigt att vardagen fungerar. Det innebär bland annat att komma i tid till skolan, att ha hela och rena kläder och att äta frukost på morgonen. Det är också viktigt att det finns närvarande vuxna som barnet kan vara med.

– För många familjer går det bra utan att ta någon hjälp utifrån, den andra föräldern finns där och rutinerna fungerar. Eller så finns någon annan nära vuxen.

Det kan vara svårt att veta hur man ska bete sig när man inte fungerar som vanligt. Eftersom barn lätt tar på sig skulden är det bra om du kan förklara varför du reagerar som du gör, till exempel är arg eller irriterad. Om du är trött och inte orkar vara med barnet behöver hen förstå att det beror på måendet, inte barnet.

Du behöver lyssna och låta barnet förklara hur hen känner sig eller uppfattar saker. Samtal med barn är ofta korta, men kan vara väldigt viktiga. Att prata gör att ni bättre förstår varandra.

– Barnen ställer frågorna och man svarar på det som de vill veta, säger Annelie Lindberg.

– När någon i familjen blir sjuk påverkas hela familjen. Därför kan man behöva stöd, till exempel från släkt, vänner, grannar, vårdcentralen, BVC, mödravården, elevhälsan, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten, säger Annelie Lindberg.

När du söker vård ska personalen enligt lag fråga om du har barn och om du behöver stöd och hjälp på något sätt. Enligt lag har barn rätt att få råd, information och stöd om en förälder har psykiska besvär eller psykisk sjukdom, funktionsnedsättning, allvarlig skada, fysisk sjukdom eller missbruk.

Socialtjänsten ger olika slags stöd

Oftast kommer stödet från kommunens socialtjänst. Om du söker vård på en vårdcentral finns kurator som bland annat kan kontakta socialtjänsten. Om du får vård i vuxenpsykiatrin kan du där få hjälp att kontakta socialtjänsten.

Familjen kan till exempel behöva hjälp med läxor, städning, handling och matlagning. Om de psykiska besvären eller sjukdomen pågår länge eller kommer regelbundet kan barnet behöva mer bestämt stöd från vuxna de känner sig trygga med. Barnet kan också behöva en stödperson att kontakta när det behövs. Ni kan också ansöka om att få hjälp med stödfamilj.

Det kan finnas en oro att berätta om att man mår dåligt och att det inte fungerar hemma, av rädsla för att barnet ska omhändertas.

– Då är det viktigt att veta att socialtjänsten huvuduppgift är att utreda vad man behöver för att klara sitt föräldraskap och erbjuda stöd, hjälp och behandling till föräldrar och barn, säger Annelie Lindberg.

Du bör söka hjälp för barnet om du är orolig för att hen mår dåligt.

Dessa kan du kontakta:

• vårdcentralen
• barnavårdscentralen, BVC
• barn- och ungdomspsykiatrin, bup
• din egen kontakt inom psykiatrin
• socialtjänsten.

Du kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177 för råd.

Det finns också frivilligorganisationer och församlingar med mycket erfarenhet och kunskap. På en del orter finns barngrupper som träffas och pratar och gör saker tillsammans. För en del barn hjälper det att prata med andra barn i samma situation.

Du kan också ta kontakt med en föräldratelefon för råd och stöd, som till exempel

• BRIS – vuxentelefon 077-150 50 50
• Mind – föräldratelefon 020-85 20 00

Du kan också få stöd från andra som har liknande erfarenhet genom att ta kontakt med en patient - eller närståendeförening.

• Informationen ska vara enkel, tydlig och sann.
• Anpassa information till barnet eller den unges ålder.
• Barnet eller den unge behöver få veta vad som har hänt.
• Barnet eller den unge behöver få veta sjukdomens namn och vad den innebär för föräldern.
• Barnet eller den unge behöver veta att det inte är hens fel.
• Barnet eller den unge behöver veta vad som händer den närmaste tiden.