Det här är exempel på orsaker till att förlossningen behöver sättas igång:

• Graviditeten har gått över tiden.
• Du som är gravid har fått komplikationer som beror på till exempel diabetes eller någon annan sjukdom.
• Du som är gravid har fått havandeskapsförgiftning.
• Du som är gravid har en stark förlossningsrädsla. 
• Du som är gravid har svåra graviditetsbesvär.
• Barnet växer inte som förväntat.
• Barnet har någon sjukdom.

Det går inte att själv påskynda att förlossningen startar.

Det finns huskurer som sägs påverka. Du kanske har hört att det kan hjälpa att gå i trappor eller ha sex. Men ingen har kunnat bevisa att huskurerna hjälper till att sätta igång förlossningen.

Du kan känna dig tryggare om du vet vad en igångsättning innebär och hur den går till. Du kan läsa på och diskutera med en barnmorska.

När du kommer till förlossningsavdelningen kan du få ett samtal med en förlossningsläkare och har möjlighet att ställa frågor.

Du som är gravid kan själv vara delaktig i beslutet om hur igångsättningen ska gå till och vilken metod som ska användas.

Strax innan igångsättningen gör läkaren en gynekologisk undersökning. Det är för att bedöma om livmodertappen börjar bli redo för förlossning.

Livmodertappen är den nedre delen av livmodern som går ner i slidan. Den måste mjukna och öppna sig för att barnet ska kunna komma ut. När livmodertappen börjar bli mjuk och kort brukar det kallas att den är mogen.

På förlossningsavdelningen tar en barnmorska emot. Hen känner på magen och undersöker hur barnet ligger inne i livmodern. Barnmorskan kontrollerar barnets hjärtljud med hjälp av CTG. Det är en elektronisk apparat som mäter både fostrets puls och livmoderns sammandragningar.

Barnmorskan mäter också blodtryck och ibland puls på dig som är gravid. Läkaren eller barnmorskan gör en gynekologisk undersökning. Undersökningen visar hur mogen livmodertappen är.

Sedan sätts förlossningen igång på det sätt som ni har kommit överens om.

Det kan ta lång tid för livmodertappen att mogna, innan förlossningen kommer igång ordentligt.

När värkarna är regelbundna och förlossningen är igång följer den samma faser som om förlossningen hade startat av sig själv.

Förlossningen kan sättas igång på olika sätt. Det här är de metoder som kan användas:

• Läkemedel som skyndar på mognaden av livmodertappen.
• Ballongmetoden.
• Att ta hål på fosterhinnorna.
• Att ge värkstimulerande dropp.

Här kan du läsa mer om de olika metoderna:

Läkemedel för igångsättning

Du som är gravid kan få läkemedel om livmodertappen är helt omogen. Läkemedlet innehåller ett ämne som heter prostaglandin. Det gör att livmodertappen börjar mjukna och öppna sig.

Prostaglandin finns som tablett eller gel. Det finns också som ett slags inlägg som liknar en liten tampong.

Barnmorskan sprutar in gel i slidan bakom livmodertappen. Inlägget som förs in i slidan är fäst i ett snöre som kan dras ut om värkarna blir för starka.

Ballongmetoden

Ett annat sätt att starta förlossningen är ballongmetoden. För att metoden ska fungera ska livmodertappen ha börjat öppna sig lite.

Då för läkaren upp en mjuk plastslang genom slidan in i livmodern. I toppen på plastslangen sitter en eller två små ballonger. Läkaren sprutar in vätska i ballongen eller ballongerna. Plastslangen tejpas på insidan av låret. Ballongen gör så att det trycker på livmodertappen inifrån. Det hjälper livmodertappen att bli redo för förlossning.

När livmodertappen har öppnat sig 3–4 centimeter ramlar ballongen ut. Det är olika hur lång tid det tar för livmodertappen att öppna sig.

Att ta hål på fosterhinnorna

Att ta hål på fosterhinnorna är en annan metod för att sätta igång förlossningen. Metoden används när livmodertappen är mogen. Dessutom bör barnets huvud ha sjunkit tillräckligt långt ner.

Läkaren eller barnmorskan gör ett hål så att fostervatten kan rinna ut. Det kan kännas obehagligt, men det brukar inte göra ont.

När vattnet har runnit ut sjunker barnets huvud ner och pressar mot livmodertappen, precis som det gör när vattnet går av sig själv. Pressen mot livmodertappen gör att värkarna tilltar och det hjälper förlossningen framåt.

Värkstimulerande dropp

Oftast används värkstimulerande dropp vid en igångsättning. Droppet innehåller hormonet oxytocin. Det är samma hormon som du som är gravid själv producerar under en förlossning. Droppet anpassas till hur starka och täta värkar är och hur förlossningen utvecklar sig.

För att ett värkstimulerande dropp ska fungera krävs det att livmodertappen först är ordentligt mogen. Droppet är mest effektivt om vattnet har gått. Därför är värkstimulerande dropp ofta den metod som igångsättningen avslutas med.

Det går inte att säga hur lång tid igångsättningen och förlossningen kommer att ta. Det är olika hur man reagerar på metoderna och hur utgångsläget är.

Ibland kan det dröja 2–3 dygn från det att igångsättningen inletts till att själva förlossningen startar. Under den tiden är det vanligast att man stannar på sjukhuset. När väl förlossningen är igång brukar barnet födas inom ett dygn.

Ofta kan det behövas flera olika behandlingar innan livmodertappen är tillräckligt mogen för att få igång förlossningen. Man kan börja med tabletter, gel, slidinlägg eller ballong en dag.

Nästa dag fortsätter man med nya tabletter, gel, slidinlägg eller ballong om det behövs. Sedan när livmodern har öppnat sig tillräckligt tar läkaren eller barnmorskan hål på fosterhinnorna. Därefter är det vanligt att använda värkstimulerande dropp.

Läkaren kan besluta om kejsarsnitt om förlossningen inte sätter i gång efter flera försök.

Det kan vara svårt att veta hur mycket behandling som behövs. Det är också olika hur man reagerar på de metoder som ska sätta igång förlossningen. Därför kan det hända att värkarna blir för täta och starka eller för svaga. Då hjälper vårdpersonalen till med att styra behandlingen så att värkarna blir lagom starka och täta. 

Det kan hända att du har funderingar och frågor både före och efter igångsättningen. Det gäller både dig som är gravid och dig som är blivande medförälder.

Prata med en barnmorska för att få den hjälp du behöver. Ibland kommer funderingarna flera månader efter förlossningen. Genom sjukvården kan du få kontakt med någon att prata med, till exempel en barnmorska eller kurator.

Du ska få vara delaktig i din vård. För att kunna vara det behöver du förstå informationen som du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om det behövs. Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård. 

Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om du till exempel har en hörselnedsättning. 

Du som behöver hjälpmedel ska få information om vad som finns. Du ska också få veta hur du ska göra för att få ett hjälpmedel.