Vid ett utbrott reagerar barnet genom att till exempel skrika, slå eller sparka.

Utbrott kan vara olika långa och kraftfulla beroende på vad de beror på, vilket temperament barnet har och hur gammal barnet är.

Utbrott kan bland annat bero på något eller några av följande:

• Barnet är arg, besviken eller ledsen över något.
• Barnet är hungrig eller trött.
• Barnet har svårt att hantera något som händer, till exempel att någon säger nej.
• Barnet får lov att avbryta lek eller annan aktivitet.
• Barnet behöver närhet och trygghet.
• Barnet är förvirrad eller osäker för att hen inte förstår reglerna eller rutinerna.
• Barnet påverkas och känner av hur du beter dig eller verkar må. Hen förstår inte vad du känner, om du till exempel är stressad eller irriterad.

Det handlar om känslor som barnet ännu inte har lärt sig att hantera.

Alla är olika

Alla har olika temperament och reagerar olika. Det gäller även dig och ditt barn.

En del barn har lättare än andra barn att få utbrott, är mer envisa, impulsiva och utagerande eller har svårare att kontrollera sig. Hur barn reagerar ändras också från dag till dag.

Tänk också på att genom bråk lär ni känna varandra och lär er om varandra. Ni lär er hur man kommunicerar. Konflikter är viktiga för utvecklingen så länge de inte skadar eller blir dåliga för någon.

Hjärnan och kroppen håller på att utvecklas

Det är vanligt och en del av barns utveckling att få utbrott. Det är också vanligt med perioder då barn ofta protesterar.

Humöret och vad barnet klarar påverkas av förändringar i hjärnan och i kroppen. Det påverkas också av vad barnet förstår i den här åldern.

I alla åldrar finns perioder då hjärnan utvecklas snabbt. Då kan barn ha fler utbrott eller svårare att hantera sina känslor. En del får utbrott många gånger varje dag, andra mer sällan. För att bättre förstå hur barn tänker och känner kan du läsa om utveckling i olika åldrar.

Barn vill oftast göra rätt, samarbeta och klara av saker. Men de kan och vet ännu inte hur de ska göra. De försöker göra sitt bästa.

Mycket är svårt för barnet

Det är olika hur barn mognar och vilka krav de klarar av. Alla har svårt med något. En del har svårt med flera saker.

Här följer exempel på sådant som är svårt för barn:

• Förstå vad som händer om hen gör på ett visst sätt.
• Hålla tillbaka impulser och ha kontroll över hur hen reagerar, känner och gör.
• Kunna lugna sig själv och behålla lugnet.
• Hantera när det inte blir som hen har tänkt.
• Förstå och hantera vad andra tänker, känner och gör. Det kan göra att barnet bråkar med andra.
• Klara stress.
• Se något från ett annat perspektiv eller hitta fler lösningar på ett problem.

När barn har svårt att uttrycka sig kan det visa sig på andra sätt. De kan till exempel svära, spotta eller bita.

Svårigheterna brukar oftast minska eller försvinna när barnet blir äldre. Men den del av hjärnan som bland annat har hand om hur man planerar, löser problem och tar medvetna beslut är inte färdigväxt förrän vid 20–25 års ålder.

När barn blir äldre

När barn är cirka tolv år händer mycket kring hur de kan tänka ur andras perspektiv och lära sig av sina misstag.

I tonåren brukar utbrotten mer handla om att barn diskuterar och hävdar sin vilja. De får mer självkontroll. Men även äldre barn kan reagera som yngre barn ibland.

När alla har lugnat ner sig brukar det gå att prata om det som hände på ett annorlunda sätt, på ett mer komplicerat sätt.

Ni behöver söka hjälp och stöd om utbrotten fortsätter, om barnet till exempel slåss eller spottar. Detsamma gäller om du tycker att ditt barn inte verkar få det lättare att hantera motgångar, eller att du tycker att utbrotten är för svåra att hantera.

Alla barn behöver mycket tid, engagemang och kärlek för att utvecklas.

För att ett barn ska må bra och känna sig lugn behövs detta:

• Umgås minst en stund varje dag. Lek, gör saker tillsammans och prata.
• Ge tid och lyssna. Var nyfiken och intresserad.
• Bestäm inte allt åt barnet. Lyssna och låt hen vara delaktig och kunna påverka.
• Prata om det som går bra. Barn gör ofta mer av det som man pratar om. Får barn inte positiv uppmärksamhet gör de saker som ger negativ uppmärksamhet.

Saknar barnet det som nämns i punktlistan kan det göra att det blir mycket bråk.

Er gemensamma tid behöver bestå av många fler positiva än negativa stunder. Ge mycket mer uppmuntran och kärlek än tjat och skäll. Ju fler bråk, desto fler mysiga stunder behövs.

Tänk vad barnet behöver just för stunden. Barnet kanske är trött, hungrig eller behöver närhet.

Anpassa dina krav

Ställ realistiska förväntningar och krav. Ofta är kraven för höga.

I olika åldrar finns olika behov

Barn har egentligen samma behov i alla åldrar, men behoven är mer intensiva och tar mer tid med yngre barn. De behöver mer närhet, förklaringar och tid innan de själva söker sig mer utåt i världen.

Med tiden minskar behovet av din direkta närhet, och du blir mer en person som barnet pratar med om funderingar i vardagen. När barnet mognar klarar hen mer och mer att lösa situationer själv eller att ta hjälp av andra personer än dig.

Rutiner och att vardagen är sig lik

Det är bra för alla att veta vad som ska hända och vad som förväntas. Det är också bra att veta hur allt ska vara, vilka rutiner och gränser som gäller, och hur de vuxna reagerar och är.

De flesta barn klarar av oväntade situationer bättre när de är trygga och inte är stressade.

En del barn är väldigt känsliga för intryck och nya miljöer. Det kan till exempel vara jobbigt i folkmassor eller i andra situationer där det händer mycket.

Samarbete bättre än lydnad

Fråga, förklara och ha med barnet i diskussioner så att hen förstår och tänker själv. Då har barnet lättare att även förstå andra saker och andra människor. Barnet lär sig också att bli lyssnad på och att känna sig värdefull, och då ökar självkänslan.

För mycket gränser, tillsägelser och kritik gör att det blir fler bråk och utbrott. Det kan göra att det blir jobbigt hemma och att er relation blir sämre.

Om barnet själv blir slagen, hotad att bli slagen, eller ser någon i familjen bli slagen kan göra att hen blir mer rädd och att bråken och konflikterna ökar. Barn tar efter hur vuxna beter sig och kan därför bli mer aggressiva.

Förklara även för små barn

Små barn förstår inte allt men du kan förklara kort och enkelt. Förvänta dig inte att barnet ändrar sitt beteende, det är hen inte mogen för. Det blir inte alltid någon skillnad men barnet behandlas med respekt. Du visar att du har en god anledning till vad du gör, till exempel att avbryta leken.

Barn påverkas av hur du gör. En del barn påverkas väldigt mycket.

Det viktigaste för att hjälpa barnet vid ett utbrott är detta:

• Behåll lugnet. Gå undan om du känner att du håller på att förlora kontrollen, om det går.

Följ också dessa råd:

• Använd enkla meningar och ha ett lugnt tonfall. Säg bara det mest nödvändiga.
• Skäll och skrik inte. Det kan kännas hotfullt för barnet och det kan göra situationen värre. Barn härmar vad vuxna gör och kan också börja skrika och skälla.
• Avled barnets uppmärksamhet. Du kan kanske skoja, för att avbryta det jobbiga.
• Ha ett lugnt kroppsspråk. Du kan till exempel sätta dig ner, på så sätt blir din kropp mer avspänd och inte lika hotfull för barnet.
• Ge barnet utrymme att lugna ner sig. Hen kan behöva få vara i fred en kortare stund. En del barn vill ha närhet, till exempel en kram. Fråga ditt barn hur hen vill att du ska göra. Barn som är yngre än cirka sex år kan du fråga genom att ge två alternativ, till exempel "vill du ha en kram eller ska jag vänta?".
• Diskutera inte. Barnet är för upprörd för att förstå och kunna tänka klart.
• Kräv inte ögonkontakt.

Håll inte fast barnet

Den enda gång du kan hålla fast barnet är när hen är på väg att skada sig själv eller någon annan. Avbryt genom att exempelvis gå undan med barnet och stanna med barnet tills hen är lugn.

Var aldrig våldsam mot barnet

Du får aldrig slå barnet eller hota att slå barnet.

Så blir det för barnet under utbrottet

Under utbrottet kan inte barnet tänka klart och reagerar mer än vanligt på impulser. Allt barnet brukar kunna göra och hantera fungerar sämre. Det hjälper inte att förklara eller be barnet att lugna ner sig.

Barnet försöker behålla sin självkontroll. Om det inte går är det väldigt svårt för barnet.

Här är några exempel på hur barn gör för att hantera det svåra:

• Barnet går undan eller springer iväg.
• Barnet undviker ögonkontakt, då känns det inte lika intensivt.
• Barnet tänker att situationen löser sig och försöker koncentrera sig på det.
• Barnet gör något som hen brukar göra för att känna sig trygg.
• Barnet slår mot någon för att den personen ska hålla sig borta.

Lämna inte yngre barn ensamma

Lämna aldrig ett barn som är yngre än cirka sex år ensam i ett rum om hen är upprörd. Det kan bli för svårt för barnet att försöka ta hand om sina svåra känslor.

Barn som är äldre kan tycka det är skönt att få vara arga i fred en stund om de vet att du vill bli sams efter en stund. Ta kontakt med barnet för att försöka bli sams och göra det bra igen. Du kan till exempel höra hur hen mår eller föreslå att ni ska hitta på något tillsammans.

Använd inte timeout eller skamvrå

Time out vid utbrott är en metod som har fått en del uppmärksamhet de senaste åren. Använd aldrig timeout utan handledning och stöd från till exempel en barnpsykiatrisk mottagning, bup. Det är en svår metod som är till för familjer med stora problem. Metoden ska inte användas som bestraffning och kan vara mycket obehaglig och jobbig för barnet.

Det är aldrig okej att stänga in barnet som en bestraffning, eller att barnet får sitta i skamvrå eller liknande.

Det är vanligt att det känns svårt, jobbigt och att du gör fel. Det är också vanligt att bli arg, ledsen, att skämmas eller bli stressad. Det går inte alltid att behålla tålamodet. Du kan bli orolig för att förlora kontrollen.

Utbrotten kan också göra att alla bråkar mer hemma, att det blir mer bråk med barnet, eventuella syskon och med din partner om du lever tillsammans med någon.

Ofta kan det hjälpa att prata med andra vuxna som du känner och litar på. Om du behöver annat stöd bör du söka hjälp.

Tips för att klara det som händer

Du kan bland annat tänka på detta:

• Tänk att det kommer att gå över, vänta ut en stund.
• Tänk på något annat. Du kan till exempel räkna eller försöka andas lugnt.
• Tänk att barnet inte kan hantera det som händer. Tänk att barnet inte vill något illa.

Det kan vara bra att till exempel träna mindfulness eller meditation för att känna dig lugn på längre sikt. Att motionera är ett bra sätt för att må bra och känna lugn.

Du kan också ta reda på mer om dig själv och vad som gör dig upprörd. Det kan till exempel vara att du har dåligt humör på morgonen och behöver ta det lugnt då, eller att du behöver äta något så du inte är hungrig och lättirriterad när du hämtar barn i förskolan eller skolan.

Gå undan för att lugna ner dig själv

Ibland kan du behöva lugna ner dig själv några minuter. Gå då undan från barnet. Se först till att barnet är på en säker plats och inte skada sig.

Om syskon hör eller ser utbrott

Så länge du är lugn och tar ansvar för att lösa situationen ser syskonet att du hjälper. Då är det mindre risk att syskon blir rädda.

Prata med syskonet utifrån hens ålder och mognad. Prata om hur man kan reagera och känna, att man är olika och kan reagera olika. Berätta att det finns starka känslor, och att även hen har rätt att exempelvis blir arg ibland.

Fråga om syskonet undrar över något. Förklara att det är du som vuxen som hjälper om barnen blir ledsna.

Efter ett utbrott är det bra om du som är vuxen försöker förstå vad som hände och se till att det inte händer igen. Tänk att barnet där och då inte klarade av det som krävdes.

Du kan fundera på det här efter ett utbrott:

• Varför fick barnet ett utbrott?
• Vilka krav ställde du? Klarade ditt barn av kraven?
• Vilken del hade du i det som hände? Kan du ha utlöst det hela?
• Hur gjorde barnet för att det skulle ta slut? Var det en bra lösning?
• Gav du barnet möjlighet att samla sig och få kontroll över sina känslor?
• Hur gjorde du för att barnet skulle lugna ner sig?

En hjälp för att förstå utbrotten är att skriva dagbok.

Det kan vara bra att tänka på detta:

• Fundera över hur du påverkar barnet, även om du inte är orsaken till utbrottet. Du är viktigast för att lösa situationen och undvika senare utbrott.
• Fundera kring om ni behöver ändra rutiner, till exempel ha mer tid på morgonen om det är stressigt.
• Fundera över om ni har tillräckligt tydliga och bra rutiner hemma så att barnet vet vad som förväntas i familjen.
• Ha en plan för hur du ska göra vid utbrott, till exempel att du backar undan om barnet börjar skrika.
• Fundera över hur du kan göra annorlunda nästa gång, för att undvika eller göra utbrottet mindre kraftigt.
• Prata med varandra om ni är två eller flera vuxna. Se till att den som klarar vissa situationer bäst tar dessa.

Gör det lättare för barnet att undvika eller mildra utbrott

Här är några tips för att hjälpa barnet att undvika utbrott:

• Förbered barnet på att aktiviteten ska brytas, säg till exempel "om tio minuter är det mat, då får du sluta leka". En del barn behöver att man leder dem i handen, bort från en aktivitet.
• Använd få ord och korta meningar. Anpassa det du säger till barnets ålder, så att hen hinner med att förstå vad du säger.
• Gör så att barnet vet vad som händer. Du kan till exempel göra ett enkelt schema för dagen eller veckan, och skriva eller rita vad som ska hända.
• Ge uppdrag som barnet klarar av.
• Använd knep som gör det roligare, till exempel musik när ni städar eller skoja till det när det blir jobbigt. Gör något roligt när ni är klara.

Tänk dig in i barnets perspektiv och vad hen behöver. Var flexibel, barnet kan inte vara det.

Prata med varandra när det är lugnt

För barn brukar det kännas lättare att prata när ni gör något tillsammans. Det blir inte lika intensivt som att sitta mitt emot varandra.

Det är bra om du och barnet tillsammans försöker ta reda på vad som hände. Då kan ni försöka hitta en lösning. Det är viktigt att anpassa ert prat efter barnets mognad och ålder. Det kan vara mycket svårt för barn att själva komma med lösningar och förstå vad som orsakade ett utbrott.

Låt först barnet berätta med egna ord vad hen tycker och känner, och hur hen upplevde det som hände. Även små barn kan berätta, men kräv inte att barnet ska veta vad hen känner och varför.

Ni båda behöver vara nöjda med lösningen. Om den inte fungerar får ni hitta en ny. Den kanske var för svår för barnet.

När ni pratar om hur det var och vilken lösning ni vill prova kan barnet lära sig hur hen kan tänka. Barnet kan också hitta liknande lösningar om hen får utbrott igen.

Här är några tips när du pratar med ditt barn:

• Säg hur barnet kan göra i stället, säg inte vad som var fel.
• Säg inte att barnet har betett sig dåligt. Barnet vill egentligen inte göra så här.
• Lägg inte skuld på barnet om du blir ledsen.
• Be om ursäkt om du har gjort något olämpligt.

Utbrotten och bråken blir lättare att hantera om du gör det du kan för att hjälpa ditt barn och göra situationerna lugnare. Tänk att utbrotten oftast blir färre och lugnare med tiden.

Tänk också att olika personer har olika temperament. Det kan påverka utbrotten och hur de blir.

Det är olika hur råden i denna text fungerar. För en del fungerar de mindre bra eller inte alls. Du kan också få prioritera, det kanske inte går att göra allt på en gång.

En del barn har det mycket svårare än andra och behöver mycket mer stöd av dig och andra vuxna.

Sök hjälp om inget av råden i denna text hjälper eller om ni har stora problem hemma och i skolan.

Det är olika hur man uppfattar utbrotten och vad man tycker är svårt och jobbigt.

Ibland kan hela familjen behöva någon att prata med. Ibland behöver du som vuxen det, ibland behöver barnet det.

Sök stöd och hjälp om du tycker att ni har ett eller flera av dessa problem:

• Det är bråk eller utbrott väldigt ofta.
• Barnet har problem i skolan eller med kompisar på grund av utbrotten.
• Det känns som att du har försökt allt.
• Du orkar inte mer.
• Du är för arg eller är på väg att ta tag i barnet eller slå barnet.
• Barnet eller någon annan i familjen tycker det är mycket jobbigt.

Var kan vi söka hjälp?

Kontakta någon av dessa:

• En vårdcentral. Många mottagningar kan du kontakta genom att logga in.
• Kommunens stöd för föräldrar och familjer. Kontakta kommunens socialtjänst för att få veta vad som gäller där du bor. Kontaktuppgifter finns på din kommuns webbplats.
• Barnavårdscentralen, BVC, för barn upp till ungefär fem år.
• Skolans elevhälsa, för barn som går i skolan.

På vissa orter finns det också familjecentraler.

En del orter har även första linjens psykiatri för barn. Sådana mottagningar kan bland annat kallas barnhälsa eller ungdomshälsa och finnas på till exempel en egen mottagning, en vårdcentral eller en barnläkarmottagning.

Du kan också kontakta en barn– och ungdomspsykiatrisk mottagning, bup.

Kontakta en vårdcentral om du som vuxen eller ett eventuellt syskon behöver stöd för att själv må bättre.

Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då kan du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var du kan söka vård.

Barn kan själva söka stöd

Var lyhörd för om barnet tycker att det är svårt, och om hen till exempel tycker att ni i familjen behöver få hjälp. Prata med barnet. Berätta att hen kan få träffa någon utanför familjen om det är jobbigt. Du kan också erbjuda dig att ta kontakt åt barnet.

Du kan tipsa barnet att hen kan kontakta elevhälsan i skolan. Barn som är 12-13 år och äldre kan också kontakta en ungdomsmottagning. Du kan också tipsa om att det går att ringa, chatta eller mejla anonymt och gratis med Bris.

Den ni träffar gör tillsammans med er en bedömning av vilket stöd ni kan behöva. Ni får veta var ni kan få hjälp. Det kan vara olika för olika problem. Några exempel på hjälp är samtalsstöd, föräldrastöd och anpassningar i miljön.

Ibland samarbetar till exempel skolan och vården, ibland även kommunens socialtjänst.

Barn ska få vara delaktiga i sin vård. Det finns ingen åldergräns för detta. Barnets möjlighet att ha inflytande över vården beror på hens mognad.

För att kunna vara aktiva i vården och ta beslut är det viktigt att barnet och du som vuxen förstår den information ni får av vårdpersonalen.

Ni har möjlighet till tolkning till andra språk om någon av er inte pratar svenska. Ni har också möjlighet till tolkhjälp om någon av er till exempel har en hörselnedsättning.