Alla sjukdomar som finns uppräknade i smittskyddslagen och smittskyddsförordningen är anmälningspliktiga. Det betyder att den läkare som upptäcker en sådan sjukdom ska anmäla det till Folkhälsomyndigheten och regionens smittskyddsläkare. Smittskyddsläkaren har det samlade ansvaret för smittskyddet i regionen.

I smittskyddslagen och smittskyddsförordningen ingår ett 70-tal sjukdomar. Ungefär hälften av dessa kan orsaka långvarig sjukdom, svårt lidande, bli livshotande eller medföra andra svåra konsekvenser. De sjukdomarna kallas för allmänfarliga.

Här är några exempel på allmänfarliga sjukdomar:

• gonorré
• hiv
• klamydia
• salmonella
• smittsam gulsot, till exempel hepatit A, hepatit B och hepatit C
• syfilis
• tuberkulos.

I listan över allmänfarliga sjukdomar kan riksdagen lägga till ytterligare sjukdomar om det behövs. 

Det finns också några få sjukdomar som även klassas som samhällsfarliga. Ett exempel är ebola.

Sjukdomarna ska smittspåras

Alla allmänfarliga sjukdomar ska smittspåras. Det betyder att vårdpersonalen tillsammans med den som är smittad försöker hitta varifrån smittan kommer och vilka fler som kan vara smittade. Du kan läsa mer om hur det går till senare i texten.

Det finns också ett antal sjukdomar som måste smittspåras fast de inte räknas som allmänfarliga. Det är till exempel kikhosta, mässling och legionella.

Du som misstänker att du har fått en allmänfarlig sjukdom eller annan smittspårningspliktig sjukdom måste söka vård för att testa dig.

Det gäller till exempel om du har haft oskyddat sex och tror att du kan ha fått en könssjukdom eller någon annan sjukdom som kan överföras sexuellt. Testa dig för könssjukdomar även om du inte har några besvär, du kan vara smittad ändå. 

Du är också skyldig att testa dig om en läkare gör bedömningen att dina besvär eller omständigheterna tyder på att du kan ha en allmänfarlig sjukdom. Det kan till exempel vara att du har blivit kontaktad i samband med en smittspårning.

Du som har fått en sjukdom som är allmänfarlig måste följa de instruktioner som du får av läkaren. Instruktionerna handlar om vad du ska göra för att inte smittan ska föras vidare. Instruktionerna kallas också förhållningsregler. 

Du kan kontakta smittskyddsläkaren om du är missnöjd eller har synpunkter på instruktionerna du fick. 

Du är inte skyldig att genomgå behandling för sjukdomen, men du måste så långt som möjligt förhindra att andra smittas.

Om du inte följer instruktionerna

Beroende på vilken sjukdom det är kan du tvingas till isolering om du inte följer de instruktioner du får och det är stor risk att andra människor smittas. Du kan läsa mer om det senare i texten.

En person som medvetet smittar någon annan med till exempel hiv, hepatit B eller syfilis kan dömas för misshandel.

Vårdpersonalen ska försöka ta reda på hur du har fått smittan och om den kan ha överförts till andra. Det kallas smittspårning eller kontaktspårning.

Smittspårningen görs för att minska spridningen av sjukdomen och för att de som kanske har blivit smittade ska kunna testa sig och få behandling om de behöver.

Det är den behandlande läkaren som är ansvarig för att det görs en smittspårning. Men ofta är det en sjuksköterska eller någon annan vårdpersonal med särskild utbildning för det som gör smittspårningen.

Berätta om varifrån du tror smittan kommer

För att smittan ska kunna spåras behöver du berätta om varifrån du tror att du har fått sjukdomen. Det är också viktigt att berätta vilka andra personer som smittan kan ha förts vidare till.

Personerna informeras sedan om att de kan ha sjukdomen. Det kan personen som smittspårar göra eller så gör du själv det, till exempel om det är en sexuellt överförbar sjukdom. Då måste du först göra en överenskommelse med den som spårar smittan. Personerna som kan vara smittade måste sedan testa sig.

Vården får inte berätta vem du är 

Vårdpersonalen får inte berätta vem som är orsak till smittspårningen. Den person eller de personer som du berättar om kommer inte att få reda på vem du är, om du inte själv berättar det.

Det som du berättar under smittspårningen kommer inte att stå i din journal, utan bara i ett särskilt dokument.

Provtagning och behandling är kostnadsfri om du har eller misstänks ha en allmänfarlig sjukdom. Det gäller om du söker offentlig vård eller vård från en privat vårdgivare som har avtal med regionen. Du behöver inte heller betala för de läkemedel som du behöver.

Du har också rätt till ersättning för rimliga reskostnader i samband med dina läkarbesök.

För att vården och behandlingen ska vara kostnadsfri ska syftet med vården vara att minska risken för smittspridning. Du måste till exempel betala patientavgift om du får behandling för andra sjukdomar samtidigt eller om du får en följdsjukdom.

Ibland får du inte arbeta

Ibland kan risken att föra smittan vidare innebära att du inte får arbeta under en period, om du har ett arbete. Det kan till exempel vara om du har smittsam tuberkulos eller om du har salmonella och arbetar med livsmedel. Då kan du bli avstängd från ditt arbete, även om du inte känner dig sjuk.

Du har rätt till så kallad smittbärarpenning, om du inte får arbeta på grund av sjukdomen.

Barn kan behöva stanna hemma 

Barn kan få instruktioner från läkaren om att inte gå till förskolan eller skolan. Det är till exempel om barnet har salmonella eller en infektion med hepatit A.

Enligt lagen kan du tvingas till en undersökning om du inte testar dig, trots att du misstänks ha en allmänfarlig sjukdom. Det kan till exempel vara att du upprepade gånger har kallats till provtagning i samband med en smittspårning, men inte kommer. Då kan du riskera att bli hämtad av polis för att undersökas.

Isolering på sjukhus

Vid några få allmänfarliga sjukdomar kan du också isoleras med tvång på en infektionsklinik om du inte följer de instruktioner som du har fått och andra personer riskerar att smittas.  

Du är isolerad tills du inte längre är smittsam eller tills du frivilligt följer de instruktioner du har fått för att andra inte ska smittas.

Det är mycket ovanligt både med tvångsundersökningar och med tvångsisoleringar. Det krävs först ett domstolsbeslut. Det är regionens smittskyddsläkare som ansöker om det hos förvaltningsrätten. En smittskyddsläkare kan också besluta om tillfällig isolering i väntan på domstolsbeslut.

Du kan överklaga beslut om isolering och tvångsundersökning. Du har också rätt till en stödperson om du isoleras med tvång.