Barnet behöver inte förbereda sig på något särskilt sätt.

Berätta för barnet vad som ska hända vid besöket, till exempel att skelettet i handen ska fotograferas. 

Barnet får lägga sin hand på en platta. Röntgensjuksköterskan tar en röntgenbild av handen. Det tar bara någon minut att ta bilden.

Undersökningen gör inte ont. 

Läkaren analyserar röntgenbilden av barnets handskelett och jämför den med ett genomsnittligt handskelett för en viss ålder. Då kan läkaren bedöma den ungefärliga skelettmognaden.

Det är svårt att bedöma skelettmognaden. När olika läkare bedömer samma bild kan deras bedömning variera med cirka ett år både uppåt och nedåt. Variationen blir ofta större ju yngre barnet är.

Barnet mår som vanligt efteråt.

Bedömningen av skelettmognaden kan behövas när vården beslutar om behandling av barn som växer snabbare eller långsammare än förväntat.

Utifrån skelettmognaden kan läkaren också bedöma ungefär hur lång barnet kommer att bli som vuxen. Tillväxten kan ibland behöva bromsas eller stimuleras. Det gäller om barnet beräknas få en mycket avvikande längd när hen har vuxit färdigt.

För att värdera slutlängden på ett någorlunda säkert sätt behöver en flicka vara cirka elva år och en pojke tolv till tretton år när undersökningen görs.

Barn ska få vara delaktiga i sin vård. Det finns ingen åldersgräns för detta. Barnets möjlighet att ha inflytande över vården beror på hens mognad.

För att kunna vara aktiva i vården och ta beslut är det viktigt att barnet och du som vuxen förstår den information ni får av vårdpersonalen.

Ni har möjlighet till tolkning till andra språk om någon av er inte pratar svenska. Ni har också möjlighet till tolkhjälp om någon av er till exempel har en hörselnedsättning.