Bup hjälper till när det är mer svåra besvär, till exempel följande:

• ångest
• depression
• ätstörningar
• självskadebeteende
• allvarliga bråk och konflikter i familjen
• stora problem med att få och behålla kompisar
• koncentrationssvårigheter
• upplevelser av skrämmande händelser
• utredning och behandling av adhd
• utredning av autismspektrumtillstånd.

Kontakta bup om du är mycket orolig för hur barnet mår. Det kan till exempel vara att besvären är så stora att barnet inte längre fungerar i vardagen hemma, i skolan och med kompisar. Det kan också vara om barnet inte har blivit bättre efter kontakt med till exempel elevhälsan eller vårdcentralen.

Du som är yngre än 18 år kan själv kontakta bup.

Är du 18 år eller äldre och själv vill söka hjälp ska du kontakta en vårdcentral eller vuxenpsykiatrin. Vissa regioner har mottagningar för unga vuxna upp till omkring 25 år. Läs mer här vad som gäller där du bor.

Rådgivning på telefon

Hos många bup-mottagningar kan du få rådgivning på telefon. Ibland kan telefonrådgivning vara ett tillräckligt stöd, andra gånger behövs mer hjälp.

Under telefonsamtalet kan den du pratar med bedöma om bup kan hjälpa till med det problem du har.

Om du inte får någon tid eller om du står i kö

Bups bedömning om barnet behöver vård utgår bland annat från hur länge problemen har funnits och hur vardagen fungerar för barnet.

Ibland får du råd att söka vård någon annanstans.

Står du i kö hos bup och det dröjer mer än tre månader kan du söka vård i en annan region enligt vårdgarantin.

Har du sökt vård på bup men inte fått komma dit ska du söka igen om besvären blir allvarligare.

Söka hjälp någon annanstans än bup

När barnet har mindre allvarliga besvär ska du söka hjälp någon annanstans än på bup. Här är en lista på de vanligaste du kan kontakta:

• Första linjens psykiatri för barn och unga. Dessa mottagningar kallas till exempel barnhälsa eller ungdomshälsa och kan finnas på bland annat en egen mottagning, en vårdcentral eller en barnläkarmottagning.
• En vårdcentral.
• En barnavårdscentral, om barnet är yngre än sex år.
• Skolsköterskan eller skolkuratorn på elevhälsan.
• En ungdomsmottagning, för barn som är 13 år och äldre.
• Socialtjänsten. Kontaktuppgifter finns på din kommuns webbplats.

Vilka som är med vid det första samtalet beror på barnets besvär och ålder.

Oftast är både du och barnet med i början av samtalet. Ibland kan du få gå ut efter en stund för att barnet ska få möjlighet att prata själv.

I den här filmen visar Alex hur ett besök kan gå till.

Ni pratar om hur barnet mår och har det

Det första besöket handlar om att personalen ska förstå vilka besvär ni har. 

Ni får svara på frågor. De handlar oftast om hur länge besvären har funnits, om något särskilt har hänt eller om besvären sakta har blivit svårare. Personalen brukar också fråga hur det är och fungerar i skolan, på fritiden och med vänner och familj.

De som kommer till bup kan använda olika sätt att berätta på. En del barn vill berätta genom att visa, rita eller skriva medan andra helst pratar eller svarar på frågor på ett papper. Berätta gärna vad som fungerar bäst för er.

Det första besöket tar ungefär en timme.

Ofta behövs flera samtal

Ibland räcker det med ett samtal för att veta om det är bup som bäst kan hjälpa er. Oftast behövs flera samtal för att vara helt säker eftersom svårigheter brukar bero på flera saker. Personalen behöver ta reda på vad som är viktigast att börja med.

Den här delen kallas för bedömning. Efter bedömningen är klar gör ni tillsammans en planering för behandlingen.

Ibland gör bup bedömningen att ni får bättre hjälp någon annanstans. Bup berättar då vem ni ska kontakta.

Hitta det som barnet och ni är bra på

Många tycker att det känns skönt att få berätta hur de har det. Ibland kan det kännas jobbigt att berätta känsliga saker om sig själv och sin familj, även om man gärna vill ha hjälp.

För att kunna hjälpa behöver bup tillsammans med er ta reda på vad ni tycker fungerar bra och vad som är extra svårt. Personalen är van att prata om svåra saker. Olika familjer har olika besvär och saker de är extra bra på.

Behandlingen startar med att ni får lära er mer

Ofta visar bedömningen att barnet har en diagnos. Det kan till exempel vara depression, tvångssyndrom eller kanske en ätstörning.

När bedömningen är klar kan behandlingen starta. Den börjar alltid med att ni får veta mer om hur de som har diagnosen brukar fungera och hur ni bäst kan hantera de svårigheter som hör ihop med den. Den här delen görs ibland i grupper tillsammans med andra familjer.

Ni bestämmer själva vilka ni berättar för

Som i all annan sjukvård förs journaler över besöken på bup. De är sekretessbelagda och personalen har tystnadsplikt.

Personalen på bup är vana vid att prata med människor som har det svårt. De har olika yrken, till exempel psykologer, socionomer, sjuksköterskor och läkare. Många som jobbar på bup är också vidareutbildade till psykoterapeuter.

Vanligt med olika sorters samtal

Den vanligaste behandlingen på bup är olika sorters samtal. Genom dessa får ni lära er mer om känslor och hur de fungerar. Ni får också hjälp med att tänka och se på det som är svårt på andra sätt.

Ni arbetar tillsammans med att förstå hur ni reagerar i olika situationer och övar på att göra annorlunda när det behövs.

Ibland används läkemedel

Barn behandlas också med läkemedel om det behövs.

Träna hemma mellan besöken

Oftast får man hemuppgifter att göra mellan besöken på bup. Det kan till exempel vara att känna efter hur det känns i särskilda situationer eller att träna på att göra något som känns svårt.

Det kan också vara att fylla i scheman över olika saker, till exempel vilka tider barnet sover eller gör roliga aktiviteter.

Ni utgår från vad barnet behöver

Behandlingen utgår alltid från barnets behov. Det gäller även om du som vuxen själv kan behöva hjälp och stöd. Det viktiga är att ni tillsammans arbetar för att hitta sätt att få vardagen att fungera. Det handlar både om att förstå och hantera känslor och att få rutiner att fungera.

Det är inte säkert att du som vuxen får veta precis vad barnet pratar med personalen om. Det är viktigt att hen kan få hjälp även med sådant som kan vara svårt att tala med dig om.

Närstående är viktiga

Målet med behandlingen är att barnet får hjälp att må och fungera bättre. Beroende på vad besvären handlar om är det viktigt att familjen eller andra närstående är med i arbetet. Nu kan vara med och påverka hur vi vill lägga upp behandlingen utifrån vad som är viktigt och fungerar för er. Ibland kan barnet till exempel vilja träffa den som behandlar själv.

Stöd och behandling i grupp

Barn och vuxna kan också få hjälp genom att vara med i grupper där de får träffa andra i samma situation.

Här följer exempel på grupper som kan finnas på bup:

• Grupper där barn och föräldrar får lära sig mer om starka känslor och hur de kan hantera dem, till exempel ångest och ilska.
• Grupper för barn som har varit med om exempelvis sexuella övergrepp eller våld inom familjen.
• Grupper för föräldrar och barn när barnet har besvär med sömn.
• Grupper för barn och föräldrar när barnet har till exempel depression eller ångest.
• Grupper för föräldrar eller syskon, till exempel när barnet har ätstörningar eller adhd.

Den som får behandling har rätt att vara med och bestämma om sin vård och behandling, och välja vilken slags hjälp hen vill ha. Det är viktigt att barnet litar på behandlaren för att behandlingen ska bli bra. Annars kan ni be att få träffa någon annan, eller byta till en annan mottagning.

För att kunna vara aktiv i vården och ta beslut är det viktigt att ni förstår informationen ni får av vårdpersonalen. Ni har rätt att få all information ni behöver av vårdpersonalen.

Ställ frågor om ni inte förstår. Ni kan också be att få informationen utskriven för att läsa den i lugn och ro. Om det behövs tolkning till andra språk kan ni ha rätt att få det. Ni kan även ha rätt att få tolkhjälp vid hörselnedsättning.

Även barn ska vara delaktiga

Det finns ingen åldersgräns för när ett barn får vara med och bestämma i en vårdsituation. Barnets rätt att bestämma själv hänger ihop med barnets mognad. Ju äldre barnet är, desto viktigare blir det att barnet själv deltar i diskussioner och beslut om behandlingen. Det blir särskilt viktigt under tonåren.