Innan du gör ett fostervattenprov är det bra att tänka igenom varför du vill göra provet.

Du kan få kort information om vad provet innebär på barnmorskemottagningen och hjälp att bli hänvisad vidare. Fundera på vad du skulle göra om resultatet inte blir det du tänkt dig. 

Ställ frågor om du inte förstår. Om du inte talar svenska kan du ha rätt att få hjälp av en tolk. Om du har en hörselnedsättning kan du ha rätt att få tolkhjälp.

Du kan också läsa mer i vår text om Fosterdiagnostik.

Fostervattenprov brukar tidigast göras i graviditetsvecka 15.  

Vilka som erbjuds att göra fostervattenprov är olika inom olika regioner.

För att göra fosterdiagnostik behöver du en remiss. En remiss är ett slags godkännande från vården att du får göra ett visst prov eller en viss undersökning. Oftast är det en barnmorska som skriver remiss. 

Du kan söka vård på vilken mottagning du vill i hela landet.

Det är vanligt att göra KUB eller NIPT före provet. 

Innan provet kollar läkaren upp om du som är gravid har Rh-positiv eller Rh-negativ blodgrupp. Du kan behöva behandling om du har Rh-negativ blodgrupp.

Det går bra att någon följer med under provtagningen. Du som följer med får sitta bredvid på en stol. Undvik att ta med sig barn till undersökningen.

Först brukar läkaren fråga en extra gång att man verkligen vill göra provet, eftersom det alltid finns möjlighet att ångra sig.

Undersökningen börjar med ett ultraljud som visar hur länge graviditeten pågått och om det är fler än ett foster. Läkaren smörjer en gelé på magen för att ultraljudsbilden ska synas så bra som möjligt. Ultraljudsbilden hjälper läkaren att hitta ett bra ställe att ta fostervatten. 

Därefter tvättar läkaren magen med desinfektionsvätska och lägger på sterila dukar.

Läkaren tittar efter fostervatten med hjälp av ultraljud. Samtidigt för hen den tunna nålen genom magens hud in i livmodern. En liten del av fostervattnet sugs upp genom nålen in i en spruta. Det brukar vara en dryg tesked fostervatten.

Själva sticket känns nästan inte, så bedövning behövs inte. Fostervattnet är ofta svagt gulfärgat.

Totalt tar besöket ungefär en halvtimme. Men själva provtagningen tar bara några minuter.

Efter provtagningen kontrollerar läkaren fostrets hjärtljud med hjälp av ultraljud.

Vid en del kliniker finns det möjlighet att lagra prover i en så kallad biobank. I så fall blir du tillfrågad.

En del får lite ont efteråt, ungefär som mensvärk.

Efter provet är det bra att undvika fysisk ansträngning, samlag och bad. Efter ett dygn går det bra att leva som vanligt igen.

Fostervattnet skickas till ett laboratorium.

Det finns en snabbanalys som visar om fostret har någon av de vanligaste kromosomavvikelserna. Vid snabbanalys kommer svaret inom en vecka. En nackdel med snabbanalys är att vissa mycket ovanliga kromosomavvikelser inte kan upptäckas.

En fullständig analys av fostervattenprovet kan även ge svar på om fostret har mycket ovanliga kromosomavvikelser. Ofta tar det två till tre veckor att få svar. 

Det går att skicka iväg fostervatten för både snabbanalys och fullständig analys från samma prov.

Det är sjukvården som bedömer vilka tester som är möjliga för dig.

Det kommer ett brev från laboratoriet om provet inte visar några avvikelser. Om det finns en avvikelse i provet får du besked enligt regionens rutiner.

Genom att analysera fostervattnet går det att se hur många kromosomer fostret har. Det går också att se om det finns större avvikelser på kromosomerna.

Ett fostersvattenprov kan bara ge svar om vissa typer av avvikelser.

I varje cell finns 46 kromosomer som innehåller arvsanlag, DNA. Hälften av kromosomerna kommer från ägget och hälften från spermien. När cellerna ska dela sig efter befruktningen kan det bli avvikelser. Vissa kromosomavvikelser är mycket allvarliga. Andra märks knappt.

Ibland blir det en kromosom extra. Det kallas för trisomi. Den vanligaste trisomin är trisomi 21. Den kallas för Downs syndrom.

Det finns andra mer ovanliga och allvarligare trisomier. Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om trisomi 13, Pataus syndrom, och om trisomi 18, Edwards syndrom.

Det kan också bli avvikelser i antal könskromosomer. De avvikelserna kallas Turners syndrom och Klinefelters syndrom. Läs mer i broschyrerna från Svenskt nätverk för information kring fosterdiagnostik om Turners syndrom och Klinefelters syndrom.

Flera fosterdiagnostiska metoder kan visa om fostret har avvikelser på kromosomerna.

Det här är anledningar till att sjukvården erbjuder fostervattenprov: 

• Du som är gravid har fått en hög sannolikhetsiffra på KUB.
• Det finns kromosomavvikelser eller andra avvikelser inom den genetiska familjen.
• Du som är gravid har tidigare fött barn med kromosomavvikelser.
• Tidigare ultraljudsundersökningar eller tester har visat på avvikelser hos fostret.
• Ett NIPT tyder på kromosomavvikelse.

Rutinerna för vilka som får göra provet kan vara olika i olika regioner och på olika mottagningar.

När läkaren för in en nål i livmodern innebär det en risk för graviditeten. Sticket gör hål i fosterhinnorna. Fostervatten kan läcka ut genom slidan och sätta igång ett missfall. Färre än en på tvåhundra provtagningar leder till missfall. 

Direkt efter provtagningen kan det komma lite blod eller fostervatten ur slidan.

Det är viktigt att du hör av dig till sjukvården om det kommer blod eller fostervatten ur slidan efter att du har lämnat mottagningen. Du bör också höra av dig om du får feber.

Den förhöjda missfallsrisken är över efter två veckor.

Det kan kännas jobbigt om provet visar att fostret har någon avvikelse. Det är vanligt att ha frågor och funderingar. Det kan vara skönt att få hjälp att reda ut sina tankar.

Du kan behöva prata med en kurator, barnmorska eller läkare. Vårdpersonalen hjälper dig med dina funderingar. Det gäller inte bara för dig som är gravid utan även för dig som är blivande medförälder.

Du har rätt att få information om hur det är att leva med en funktionsnedsättning, vad samhället kan erbjuda för stöd och vilka intresseföreningar som finns. Du har också rätt att få information om hur du gör om du vill göra en abort. 

Med stöd och information brukar det bli lättare.

Ett alternativ till fostervattenprov är moderkaksprov.

Annan fosterdiagnostik är ultraljudsundersökning, KUB och NIPT, men de kan inte visa riktigt samma sak.

Ett alternativ är att utreda när barnet är född.

Det är alltid du som är gravid som bestämmer om du vill göra fosterdiagnostik eller inte.

Det kan vara bra att prata med den som du blivit gravid tillsammans med om hur du vill göra. Om det går är det också bra att fatta ett gemensamt beslut. Men ibland går inte det och då bestämmer du som är gravid. 

Även du som är blivande medförälder har rätt att få stöd och information, även om du inte får besluta om fosterdiagnostik.

Det går att göra fostervattenprov även om det är en graviditet med fler foster än ett. Missfallsrisken är högre. Om provsvaren för fostren är olika kan du behöva vägledning för att kunna ta beslut. 

Det kan vara olämpligt med fostervattenprov om du som är gravid har hepatit eller hiv, eftersom fostret riskerar att smittas. Undersökning kan även vara olämpligt om du har lätt för att blöda, till exempel om du tar blodförtunnande sprutor eller har blödarsjuka.

Du ska få vara delaktig i din vård. För att kunna vara det behöver du förstå informationen som du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om det behövs. Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård. 

Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om du till exempel har en hörselnedsättning. 

Du som behöver hjälpmedel ska få information om vad som finns. Du ska också få veta hur du ska göra för att få ett hjälpmedel.