Kroppsundersökning hos läkare
När du söker sjukvård ingår oftast en kroppsundersökning i besöket. Vilken eller vilka kroppsdelar som undersöks beror på vilka besvär du har. Syftet med kroppsundersökningen är att finna orsaken till dina besvär eller få veta vad som ytterligare bör undersökas.
En kroppsundersökning kan göras av många olika personer, till exempel läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Den här texten handlar endast om undersökning hos läkare.
Förberedelser
Du behöver oftast inte förbereda dig inför en kroppsundersökning.
Varför behöver jag undersökas?
Vid ett läkarbesök brukar du få börja med att berätta om dina besvär. Syftet med det är att läkaren ska få förståelse för hur du upplever besvären. Därefter gör läkaren en kroppsundersökning för att försöka finna orsaken till att besvären har uppkommit. Detta är ofta tillräckligt för att läkaren ska kunna ställa en diagnos. Ibland behövs ytterligare utredning med till exempel bakterieodlingar, blodprov eller bilddiagnostik som ultraljud, röntgen eller magnetkamera.
Så går kroppsundersökningen till
Läkaren undersöker olika kroppsdelar beroende på vilka besvär du har. Du blir till exempel undersökt i öronen om du har besvär med nedsatt hörsel, dina lungor undersöks om du har besvär med andningen. Ofta räcker det för läkaren att känna med händerna eller titta på kroppsdelen för att få en uppfattning om vad besvären kan bero på. Men ibland behövs hjälpmedel, som ett stetoskop för att lyssna på hjärtat eller en lampa för att titta i halsen.
Utifrån vad du har berättat om dina besvär beslutar läkaren om vilka kroppsdelar som behöver undersökas.
Undersökning av halsen
Munnen och svalget undersöks med pannlampa eller vanlig ficklampa och tungspatel. En tungspatel ser ut som en lång, bred glasspinne och används för att hålla nere tungan. Det gör att det går lättare att se halsmandlarna och bakre delen av svalget. Ibland behöver läkaren undersöka delar av svalget som finns längre ner, till exempel basen av tungan, struplocket eller stämbanden. Då används speglar eller en kamera, ett så kallat fiberlaryngoskop.
Undersökning av örat
Örats hörselgång och trumhinna undersöks med ett otoskop. Det är ett slags öronmikroskop som kan användas för att undersöka öron. Ibland finns det vax i hörselgången och då måste det tas bort för att undersökningen ska kunna göras. Läkaren undersöker också om trumhinnan rör sig som den ska. Det sker genom att hen blåser in luft i örat med en liten gummiblåsa och ser om trumhinnan rör sig. Undersökningen kan också göras med en så kallad tympanometer. Den mäter rörligheten på trumhinnan och trycket i mellanörat med hjälp av en liten propp som stoppas in i hörselgångens öppning.
Undersökning av ögonen
Ögonen undersöks antingen med en liten lampa eller med ett ögonmikroskop. Ögat kan behöva bedövas eller färgas i samband med undersökningen. Ibland behöver pupillen vidgas för att läkaren ska kunna se in till ögonbotten. Det kan innebära att synen kan vara lite sämre en stund efter undersökningen.
Näthinnan och blodkärlen i näthinnan kan undersökas med hjälp av ett ögonmikroskop. Det kallas ögonbottenundersökning och kan vara viktigt för att tidigt finna förändringar orsakade av sjukdomar som högt blodtryck eller diabetes.
Även ögats lins kan undersökas med ett ögonmikroskop. Då går det att se om din lins är grumlig. Den yttersta hinnan på ögat kan också undersökas med en särskild lampa för att leta efter skador, infektioner eller till exempel små gruskorn som fastnat på ögat eller under ögonlocket. Ibland undersöks också trycket i ögat.
Undersökning av körtlarna
Läkaren känner bland annat på utsidan av halsen, i armhålorna och på ljumskarna efter förstorade lymfkörtlar. På halsen kan läkaren också undersöka sköldkörteln som sitter strax ovanför halsgropen. Brösten och bröstkörtlarna känns igenom för att kontrollera att det inte finns knölar.
Undersökning av hjärtat
Läkaren lyssnar på hjärtat med ett stetoskop. Vid undersökningen bedöms hjärtrytmen, det vill säga hur snabba hjärtslagen är. Läkaren lyssnar också efter om hjärtslagen är regelbundna.
Hjärtat ger ifrån sig ljud när blodet strömmar och klaffarna sluter sig. Olika typer av hjärtfel gör oftast att hjärtljuden förändras. Ibland kan hjärtat ge ifrån sig ett så kallat blåsljud. Blåsljud kan bero på ett hjärtfel men det kan också vara helt normalt.
Hjärtat kan också undersökas med ett så kallat EKG. Ibland görs fler undersökningar med till exempel ultraljud och olika typer av röntgenundersökningar.
Undersökning av lungorna
Ett så kallat stetoskop används för att lyssna på andningsljudet. Det uppstår ljud när luften passerar genom andningsvägarna och det går att höra om det finns slem i luftrören eller om luftrören är förträngda av svullnad i slemhinnan. En sådan svullnad kan till exempel uppstå vid infektioner, allergi eller astma. Vid hjärtsvikt kan det höras ett rasslande ljud eller försvagade andningsljud som kan bero på att det finns vätska i lungorna.
Läkaren kan också knacka på bröstet och ryggen med fingrarna. Ljudet från knackningen kan visa om det finns en normal mängd luft eller till exempel vätska i bröstkorgen.
Lungorna undersöks ofta också med röntgen, ultraljud eller magnetkamera om det finns misstanke om till exempel infektioner, blodproppar eller tumörer.
Undersökning av blodtrycket
Blodtrycket anges i två värden, det första talet anger övertrycket som uppstår när hjärtat drar ihop sig och pumpar ut blod. Det andra talet anger undertrycket, när hjärtat slappnar av och fylls med nytt blod. Trycket mäts genom att man sätter en manschett runt armen och pumpar upp trycket i den. Mätningen kan göras digitalt. Då visas värdet på en skärm. Mätningen kan också göras genom att undersökaren lyssnar med ett stetoskop på pulsen i armvecket. När trycket blir tillräckligt högt passerar inte blodet igenom blodkärlet och pulsen kan inte mätas. Den som gör mätningen släpper då sakta ut trycket ur manschetten och lyssnar samtidigt i stetoskopet. När pulsljud börjar höras mäts övertrycket, det så kallade systoliska trycket. När manschettrycket minskar tillräckligt försvinner pulsen igen. Då mäts undertrycket, det så kallade diastoliska blodtrycket.
Undersökning av magen
Vid undersökning av magen får du ofta ligga på rygg. Läkaren känner efter om du är öm någonstans eller om det finns någon knöl. En del organ kan vid olika sjukdomar bli förstorade och kan då kännas tydligare än vanligt.
Ont i magen kan bero på många olika saker. Oftast handlar det om vanliga och ofarliga sjukdomar som matförgiftning eller maginfluensa. Ibland kan smärtan bero på en inflammation i till exempel magsäcken, tarmen, njuren, gallblåsan eller bukspottkörteln. Då är dessa organ ömma vilket märks när läkaren trycker försiktigt på dem. Du kan också behöva ta blodprover för att få reda på varför du har ont.
Ibland behöver du genomföra ytterligare undersökningar som ultraljud, undersökning med kamera så kallad gastroskopi, röntgen, skiktröntgen eller magnetkameraundersökning.
Undersökning av ändtarmen och könsorganen
Ibland behöver läkaren undersöka ändtarmens mynning vid kroppsundersökningen. Det kan bero på att hen vill undersöka var en blödning kommer ifrån eller på att hen vill känna på delar i kroppen som är svåra att känna utifrån som till exempel prostatan, nedre delen av livmodertappen eller tarmen.
Gynekologisk undersökning
En gynekologisk undersökning ingår oftast inte i den vanliga kroppsundersökningen. Men ibland kan en sådan undersökning också behöva göras, till exempel om du har ont i nedre delen av magen. Slidans väggar hålls då isär försiktigt med ett instrument. Då kan läkaren se de inre delarna av slidan och livmodertappen. Med fingrarna kan läkaren känna om livmodern och äggstockarna är förstorade eller om de är ömma vid beröring.
Undersökning av penisen och pungen
Penisen, pungen och ljumskarna undersöks genom att läkaren tittar och undersöker med händerna. Ibland kan du också behöva genomföra en ultraljudsundersökning eller lämna ett bakterieprov från urinröret.
Undersökning av nervsystemet och reflexerna
Ibland kan läkaren behöva undersöka hur ditt nervsystem fungerar. Nervsystemet brukar delas in det centrala nervsystemet som består av hjärnan och ryggmärgen och det perifera nervsystemet som består av alla de nervceller som finns utanför hjärnan och ryggmärgen. Flera undersökningar kan göras på vårdcentralen men ibland behöver de kompletteras med undersökningar som skiktröntgen eller magnetkamera. Du kan också behöva undersökas på en neurologisk mottagning, en ögonklinik eller en öronklinik.
Vid undersökning av hur nervsystemet fungerar är det vanligt att följande undersöks:
- Reflexer och styrkan i ben och armar.
- Syn, synfält och ögonens rörelser.
- Hörsel med visktest och stämgaffelprov.
- Balanstest med olika övningar som till exempel att stå på ett ben och blunda eller plötsligt ändra kroppsläge.
- Reflexer under fotsulorna, i svalget och i ögats hornhinna.
- Förmåga att peka på nästippen och att röra på händerna.
Undersökning av ryggen och lederna
Det finns många olika tester för rygg och leder. Läkaren undersöker till exempel om du kan röra dig som vanligt. Lederna kontrolleras och du får testa om lederna går att böja och sträcka som vanligt. Läkaren tittar också efter svullnader, rodnader, ömhet eller ökad värme i huden. Musklerna undersöks för att se om kraften är som den brukar, och om det är någon skillnad på höger och vänster sida.
Undersökning av huden
Du kan behöva undersöka olika förändringar i huden. Sådana förändringar kan till exempel vara rodnader, svullnader, sår, infektioner, eksem, födelsemärken eller knutor. Ofta undersöks förändringen med en speciell lampa.
I samband med en undersökning kan prover från förändringarna tas och skickas för vidare undersökning. Dessa prover kan tas på olika sätt. Till exempel kan läkaren ta ett prov från en knuta genom att sticka in en tunn nål i knutan. Ibland kan läkaren också ta en liten hudbit från en hudförändring eller en bakterieodling från sår eller infektioner.
Undersökning av fötterna
Besvär i fötterna kan ha många olika orsaker. Det är vanligt med skador i fotleden och även i fotens övriga små leder. Du kan också få sjukdomar i lederna i foten, till exempel gikt.
Fötterna får ofta symtom tidigt vid sjukdomar i blodkärl och nerver. Det beror på att fötterna ligger långt bort från hjärta och hjärna och försörjs av små blodkärl och nerver. Vid diabetes fungerar ofta dessa små kärl och nerver sämre och ger problem i fötterna. Sådana problem kan vara sämre känsel och sämre blodflöde. Ett sämre blodflöde i foten kan ge problem med svårläkta sår och kalla fötter. Dålig känsel kan påverka balansförmågan vilket ibland kan tolkas som yrsel. Därför undersöker läkaren känseln och pulsen i dina fötter och kontrollerar att det inte finns sår eller andra problem i huden.
Så mår du efteråt
Det mesta av det som kan ingå i en vanlig kroppsundersökning gör inte ont och brukar inte kännas obehagligt. En del upplever obehag av att undersökas i könsorganen eller ändtarmen. Det är bra att berätta om du tycker att en undersökning känns jobbig eller obehaglig. Du kan också ringa till mottagningen efteråt och berätta hur du kände.
Påverka och delta i din vård
Du kan söka vård på vilken vårdcentral du vill i hela landet. Till den öppna specialiserade vården krävs det ibland remiss.
Du ska förstå informationen
För att du ska kunna vara delaktig i din vård och behandling är det viktigt att du förstår informationen du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om du inte förstår. Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård och behandling. Även barn ska vara delaktiga i sin vård. Ju äldre barnet är desto viktigare är det.
Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om du har en hörselnedsättning.