Det är en läkare som avgör om en klinisk obduktion behöver göras. En klinisk obduktion kan göras av flera olika skäl:
- För att fastställa orsaken till att personen har dött.
- För att få viktig kunskap om den sjukdom som har orsakat dödsfallet.
- För att få kunskap om effekterna av en behandling.
- För att försöka förstå varför en viss behandling inte har gett någon effekt.
- För att ta prov för analys om det finns misstankar om att den avlidna personen hade en ärftlig sjukdom eller någon smittsam infektion.
Sjukdomar kan upptäckas
Vid undersökningen kan läkaren också upptäcka att personen hade andra skador eller förändringar som kan tyda på sjukdom. Det kan vara sådana skador eller förändringar som varken vården eller de anhöriga kände till.
Själva obduktionen utförs på en obduktionsavdelning på ett sjukhus.
En klinisk obduktion fungerar bland annat som en kvalitetskontroll av sjukvården, eftersom den ger svar på frågor om gjord provtagning, behandling och vård av den avlidna.
Läkaren berättar om svaren för anhöriga
Svaren från obduktionen skickas till den läkare som skrivit remiss för obduktion den avlidna personen eller till den läkare som konstaterade dödsfallet. Läkaren berättar sedan om resultaten för de närstående. Svaren skickas aldrig direkt till de närstående.
Om någon är emot obduktion
En obduktion får göras om det är oklart vad den avlidna har dött av. Då görs en obduktion även om den avlidna personen eller närstående har varit emot det. Att undersöka dödsorsaken är särskilt viktigt om läkaren misstänker att döden har orsakats av en smittsam sjukdom.
Samma sak gäller om de närstående motsätter sig en obduktion. Då får en obduktion bara göras om det är särskilt viktigt att dödsorsaken fastställs. Det görs också en obduktion om den avlidna själv uttryckligen önskat att en sådan ska utföras .