Urinvägsinfektion hos barn

Så fungerar urinvägarna

Njurarnas funktion brukar vara fullt utvecklad vid två års ålder. Njurarna och urinvägarna är viktiga för att kroppen ska kunna rena blodet och göra sig av med ämnen som inte behövs. Restprodukterna lämnar kroppen med urinen, som bildas i njurarna. Urinen transporteras från njurarna ner genom urinledarna och samlas i urinblåsan. Övergången mellan urinledaren och blåsan fungerar som en ventil som hindrar urinen från att rinna tillbaka upp i njuren.

I urinblåsans vägg finns muskler som inte går att styra med viljan. När blåsan blir full och tänjs ut till en viss gräns, drar musklerna ihop sig och pressar ihop blåsan och man blir kissnödig.  Kring urinrörets övre del i urinblåsans botten finns muskler som barnet så småningom lär sig styra med viljan. När dessa muskler slappnar av, öppnas urinröret och urinen rinner ut. Före två till tre års ålder brukar tömningen av blåsan ske automatiskt. Därefter börjar de flesta barn få kontroll över blåstömningen.   

Vad händer vid en urinvägsinfektion?

I vanliga fall finns inga bakterier i urinvägarna, de är sterila. Vid en urinvägsinfektion tränger bakterier in i blåsan genom urinröret. Om urinblåsan inte fungerar normalt, och framför allt om blåsan inte töms helt, får bakterierna större möjlighet att få fäste och växa i urinvägarna. Väl inne i urinblåsan förökar sig bakterierna snabbt. Det uppstår en infektion som orsakar de typiska symtomen vid blåskatarr, cystit, till exempel att det svider och tränger på när barnet ska kissa. Det är den vanligaste formen av urinvägsinfektion. 

Ibland tränger bakterierna, via urinledaren, upp till antingen den ena eller båda njurarna och orsakar en infektion i njurvävnaden, så kallad njurinfektion eller njurbäckeninflammation, pyelonefrit. Det kan till exempel bero på en missbildning i urinvägarna eller på att bakterierna är särskilt aggressiva och kan ta sig upp lättare. Njurbäckeninflammation kan vara en allvarlig sjukdom och barnet kan behöva vårdas på sjukhus. En njurbäckeninflammation läker i de flesta fall ut helt, men kan ibland ge bestående skador.

Under de första sex månaderna är urinvägsinfektion vanligast hos pojkar, därefter blir det vanligare hos flickor. Pojkar har efter det första levnadsåret ett bättre skydd mot infektioner i urinvägarna än flickor. Det beror på att pojkar har längre urinrör och bakterierna inte når blåsan lika lätt som hos flickor.

Under spädbarnsåret rör det sig nästan alltid om njurbäckeninflammation för både pojkar och flickor, därefter är det vanligare med blåskatarr. Flickor löper större risk än pojkar att få nya infektioner.

Bakterier som orsakar urinvägsinfektion

Det finns flera sorters bakterier som kan orsaka urinvägsinfektion. Vanligast är kolibakterier, som normalt finns i tarmen. De förflyttar sig till urinröret via hud och slemhinnor i underlivet.

Stafylokockbakterier från huden kan också orsaka infektion, även om det är mindre vanligt. Ibland är bakterierna motståndskraftiga, så kallat resistenta, mot vissa sorter av antibiotika. 

Lättare att få ny urinvägsinfektion efter behandling 

All antibiotikabehandling påverkar den naturliga bakteriefloran som är till för att skydda kroppen. Därför kan det vara lättare att få urinvägsinfektion efter en antibiotikakur, eftersom bakterier från till exempel tarmen då kan ha lättare att ta sig in i urinblåsan. 

Missbildningar  kan ligga bakom infektioner

De flesta barn som får urinvägsinfektion har urinvägar som fungerar normalt. Men en del barn som får njurbäckeninflammation kan ha medfödda fel i urinvägarna.

Vanligast är reflux, som finns hos ungefär vart fjärde barn med urinvägsinfektion. Ventilen vid urinledarens mynning fungerar då dåligt. Följden blir att urin kan rinna tillbaka från blåsan till njuren, vilket också underlättar för bakterier att ta sig upp. Ibland är refluxen så kraftig att de övre urinvägarna, urinledaren och njurbäckenet, har vidgat sig. Vid en sådan kraftig reflux kan barnet ha lättare att få nya njurbäckeninflammationer.

Andra barn har en missbildning i form av en förträngning i urinledaren eller urinröret, vilket gör att det blir svårare för urinen att rinna ut. Urinen och bakterierna leds då upp i njurarna och ger en infektion.

En del av missbildningarna kan leda till försämrad njurfunktion och kan behöva opereras.

Symtomen beror på vilka delar av urinvägarna som är inflammerade och kan vara olika beroende på hur gammalt barnet är.

Om barnet har blåskatarr brukar symtomen märkas mest när barnet kissar. Det är då vanligt att

• det svider och tränger på när barnet ska kissa
• barnet behöver kissa ofta
• barnet har svårt att hålla tätt
• det kommer lite blod i urinen
• barnet har ont i magen
• urinen luktar illa
• kroppstemperaturen är lite förhöjd. 

Före två års ålder kan dessa symtom vara svåra att upptäcka och det kan vara svårt att skilja blåskatarr från en njurbäckeninflammation. Barn under två år kan ha symtom som feber, trötthet, illamående, dålig aptit och ibland kräkningar. Hos spädbarn kan urinvägsinfektion märkas genom att barnet får feber, blir slött och äter sämre. Ofta är feber det enda symtomet. 

Det kan vara svårt att skilja blåskatarr och njurbäckeninflammation från andra sjukdomar med liknande symtom hos små barn. 

Enskilda symtom kan ha andra orsaker 

• Sveda och obehag när en pojke kissar kan bero på en infektion under förhuden. Hos flickor kan orsaken vara en svampinfektion eller någon annan irritation i slidans slemhinna. Symtomen kan också bero på en irritation i urinröret, uretrit.
• Rödfärgad eller rosa urin kan orsakas av annat än blod, till exempel rödbetor och färgämnen i godis och vissa läkemedel. Det kan också bero på tillfällig utsöndring i urinen av salter som finns hos alla barn.
• Illaluktande urin kan ibland bero på vätskebrist eller något som barnet ätit.

Om barnet är äldre och har debuterat sexuellt kan symtomen ibland vara tecken på en sexuellt överförd sjukdom, som klamydia. 

Feber vanligt vid njurbäckeninflammation

Barn som har njurbäckeninflammation har nästan alltid hög feber, 39-41 grader. Det kan vara det enda symtomet men många känner sig ordentligt sjuka, mår illa och kräks.  Äldre barn kan klaga över att de har ont i sidan eller ländryggen men det är ovanligt före fyra-fem års ålder. Några får samtidigt symtom som vid blåskatarr, alltså sveda, trängningar och behov av att kissa ofta. 

Urinprov

För att veta om barnet har urinvägsinfektion behöver urinen undersökas för att se om det finns bakterier i den.  För att det ska gå att se om barnet har en urinvägsinfektion är det viktigt att urinprovet inte är förorenat med andra bakterier från underlivet. Det kan vara svårt att ta ett rättvisande prov eftersom urinen lätt blir förorenad.

Det är bra om barnet inte har kissat på fyra timmar eller längre. Det kan underlätta att ta den första urinen som kommer på morgonen. Det kan fungera när det gäller lite större barn som har kontroll över blåsan och kan hålla sig, men är förstås svårare med yngre barn.

Helst ska urinen fångas upp efter att barnet har kissat en liten skvätt, så kallat mittstråleprov. Det går att få även om barnet har blöja, men det kan behövas tålamod och uppmärksamhet för att fånga urinen när den väl kommer. Det brukar vara enklare att göra detta hemma än på en mottagning.

En ren burk för urinprov kan man få på vårdcentralen eller köpa på apotek. Man kan också koka en glasburk hemma och låta svalna innan man använder den som behållare. Man bör lämna urinprovet till vårdcentralen eller sjukhuset så snart som möjligt, men det kan förvaras i kylskåp i ett till två dygn. När man tar med sig provet kan man ha det i en plastpåse tillsammans med några isbitar.

Urin från påse eller trosskydd

Ett vanligt sätt att få urinprov från blöjbarn är att använda en självhäftande påse för att samla urin, så kallat påsprov.  Det är vanligt att urinen blir förorenad och bakteriehalten i provet kan bli hög även om barnet inte har urinvägsinfektion. Därför behövs det flera urinprov för att det säkert ska gå att säga om barnet har urinvägsinfektion eller inte. Många barn får också röd irriterad hud av påsens klister. Ett skonsammare sätt att ta samla urin är att använda ett slags trosskydd som läggs i blöjan. Man byter trosskydd inom en halvtimme för att urinen inte ska blir förorenad. När barnet har kissat kramas urinen ur trosskyddet. Det brukar räcka med att barnet kissar en gång för att få tillräckligt med urin.

Punktering av urinblåsan

Den säkraste metoden för att undvika ett förorenat prov är att en läkare tar urin direkt från urinblåsan genom att göra en så kallad blåspunktion. Hos små barn sitter urinblåsan så att den kan punkteras med hjälp av en tunn nål som sticks in precis ovanför blygdbenet. Sticket är ofarligt och gör ungefär lika ont som när man tar ett blodprov från ett blodkärl. Det går att lägga en smärtlindrande salva på barnets hud före sticket. Blåspunktion görs framförallt på spädbarn.

Snabbtest med  urinsticka

Urinen kan analyseras med hjälp av en urinsticka som doppas i urinprovet. Genom färgförändringar på urinstickan ger den information om det finns bakterier i urinen. Tyvärr är urinstickan inte lika säker som en urinodling, ibland finns det bakterier även om undersökningen inte visar det. Urinstickan visar också om det finns mycket vita blodkroppar i urinen vilket kan vara ett tecken på att det är en urinvägsinfektion. 

Urinodling visar vilken bakterie det är

För att kunna säkerställa att det är en urinvägsinfektion behöver levande bakterier påvisas i en odling. Odlingen ger information om mängd och typ av bakterier och hur pass känslig eller motståndskraftig bakterien är mot de olika antibiotika som brukar användas. 

Ibland upptäcks bakterier i urinen av en tillfällighet när urinprov tas av andra orsaker. Om barnet inte har några symtom behövs ingen behandling. Det brukar kallas för tyst urinvägsinfektion och går över av sig själv. 

Om barnet misstänks ha njurbäckeninflammation

Barnets kroppstemperatur är ett viktigt hjälpmedel för att kunna bedöma hur allvarlig infektionen är. Om barnet har feber och är ömt över ländryggen är det troligt att det har en njurbäckeninflammation. Om läkaren misstänker detta, kan barnet få lämna ett blodprov för ett så kallat CRP-test, även kallat snabbsänka eftersom det går att få svar på testet på en gång. Vid njurbäckeninflammation är CRP-värdet ofta högt, men vid en blåskatarr normalt eller bara lätt förhöjt.

Söka vård

Om barnet är över två år och har symtom som kan tyda på blåskatarr bör man kontakta en vårdcentral. Om det är på kvällen eller natten kan man vänta till nästa dag. 

Om barnet har feber, är under två år eller har symtom som kan tyda på njurbäckeninflammation ska man söka vård direkt på akutmottagning eller vårdcentral.  

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd. 

Bra med behandling tidigt

Vid tydliga symtom brukar barnet få behandling med antibiotikum så snart ett urinprov visat att det handlar om urinvägsinfektion.

Om barnet har njurbäckeninflammation är det viktigt med snabbt insatt behandling  eftersom det finns risk för komplikationer. Även om barnet har blåskatarr är det bra med tidig behandling för att barnet ska slippa ha besvär.

Det finns olika sorters antibiotika

Valet av antibiotikum beror på flera saker, till exempel vilken typ av urinvägsinfektion det är. Om barnet nyligen har fått antibiotikum är risken större att bakterierna som orsakar den nya infektionen är motståndskraftiga, resistenta, mot det preparat som nyligen använts.  Urinodlingen visar vilka antibiotika som är effektiva mot den bakterie som fanns i odlingen. Ibland kan man behöva byta antibiotikum.

Vid blåskatarr används i första hand läkemedel som innehåller nitrofurantoin eller trimetoprim. Vid en njurbäckeninflammation används i första hand trimetoprimsulfa eller cefalosporin. Barn brukar kunna få medicinen genom munnen. Barn som kräks och därför inte kan behålla medicinen, eller som har försämrad blodcirkulation, kan behöva få läkemedlet direkt in i blodet under något dygn. Barn under två år med njurbäckeninflammation behöver ofta vårdas på sjukhus.

Förebyggande behandling

Barn som ofta får urinvägsinfektion eller som riskerar att få en njurskada, behandlas ibland under lång tid med ett antibiotikum i förebyggande syfte. Sådan långtidsbehandling kallas för profylax och ges för att förhindra att bakterier tar sig upp i urinvägarna. Dosen av läkemedlet är då låg för att de bakterier som normalt finns i tarmen och på huden inte ska påverkas. I urinen blir koncentrationen av läkemedlet ändå hög vilket gör att känsliga bakterier dör. De vanligaste medlen för profylaxbehandling är trimetoprim och nitrofurantoin.

Är behandlingen effektiv?

Barnet brukar snabbt bli bättre efter påbörjad behandling. Efter ett till två dygns behandling brukar barnet inte längre känna obehag när det kissar.

Vid behandling mot njurbäckeninflammation brukar febern vara borta efter två till tre dagar, men barnet kan känna sig trött under en längre tid. Om barnet fortfarande har feber efter några dagars behandling behöver fler undersökningar göras, till exempel ultraljud av njurar och urinblåsa. 

Går det att förebygga urinvägsinfektion på egen hand?

Det viktigaste sättet att förhindra en urinvägsinfektion är att kissa regelbundet och helst tills blåsan är tom. På så sätt sköljs bakterier som är på väg upp mot urinblåsan och njurarna, vanligen ut innan de har hunnit starta en infektion. Det är bra om barnet kan vänja sig vid att gå och kissa regelbundet och man kan uppmuntra det att ta tid på sig på toaletten.  

Det finns många uppfattningar om hur man kan undvika urinvägsinfektion som inte har vetenskapligt stöd. Det är till exempel inte bevisat att tranbärsjuice förebygger urinvägsinfektion. Det tycks inte heller spela någon roll hur barnet torkar sig efter toalettbesök eller vilken sorts kläder det har.  

Det finns inte heller bevis för att urinvägsinfektion orsakas av dålig hygien, nedkylning eller bad. Att tvätta underlivet alltför flitigt kan i stället vara olämpligt genom att hudens skydd mot skadliga bakterier försämras. Slemhinnorna irriteras vilket kan ge liknande symtom som blåskatarr. Om barnets underliv är smutsigt går det bra att använda vanligt vatten, parfymfri tvål som är avsedd för underlivet eller barnolja.

Amning ger ett visst skydd

Amning minskar risken för att spädbarn ska få urinvägsinfektion. Det beror delvis på att bröstmjölken innehåller skyddande antikroppar.  Efter ett halvårs amning har barnet ett visst skydd mot urinvägsinfektion upp till två års ålder.

Antibiotika påverkar bakteriefloran

All behandling med antibiotika påverkar den normala bakteriefloran och dödar i viss mån bakterier som är en del i kroppens skydd mot infektioner. Därför bör all behandling  ”för säkerhets skull” undvikas, eftersom det kan göra att barnet lättare får urinvägsinfektion.

Utredning vid återkommande blåskatarrer

En del barn får återkommande blåskatarrer. Då görs ibland olika undersökningar för att se hur urinblåsan fungerar.  Med hjälp av till exempel ultraljud går det att se om det finns urin kvar i blåsan efter att barnet har kissat, vilket kan leda till blåskatarr. Ibland kommer man fram till att  blåsfunktionen behöver tränas upp. Det kan handla om att kissa på regelbundna tider så att inte blåsan blir för full och tänjs ut, eller att sitta på toaletten tillräckligt länge så att all urin hinner tömmas ut. 

Utredning vid njurbäckeninflammation

De flesta barn med urinvägsinfektion har urinvägar med normalt utseende och funktion. Hos barn med njurbäckeninflammation kan det ibland finnas medfödda fel som kan vara viktiga att hitta.

Ultraljud av urinvägarna

Alla barn med njurbäckeninflammation brukar undersökas med ultraljud för att utreda orsaken till infektionen. De flesta allvarliga fel utom reflux brukar upptäckas vid undersökning med ultraljud.  

Scintigrafi

Det går att se hur påverkad njuren är av infektionen med hjälp av en undersökning som kallas scintigrafi. Det går till så att en särskild vätska sprutas in direkt i blodet. Vätskan fastnar i de delar av njuren som fungerar normalt. Med hjälp av en särskild röntgen, så kallad gammakamera, syns områden med nedsatt funktion tydligt på bilderna. Ibland gör undersökningen i det akuta skedet av njurbäckeninflammationen. Om njuren visar sig fungera normalt brukar det inte vara risk för att barnet har en reflux och urinblåsan behöver inte röntgas. Blåsröntgen, som är det enda sättet att få reda på om barnet har en reflux, kan kännas lite obehagligt och vara skönt för barnet att slippa.

Ofta görs scintigrafi ett halvår till ett år efter infektionen. Om det efter så lång tid syns ett område i njuren med nedsatt funktion betyder det att det finns en skada som kan vara bestående.

Blåsröntgen

Denna undersökning används i första hand för att leta efter reflux och förträngning av urinröret hos pojkar. En tunn slang, kateter, förs då genom urinröret till urinblåsan som fylls med en särskild vätska. Då går det att se på röntgenbilden om vätskan rinner tillbaka till njuren.  Eftersom blåsröntgen visar tydligast resultat när barnet kissar, kan barnet inte vara sövt under tiden. Undersökningen brukar inte göra ont, men kan kännas lite obehaglig för barnet. Ibland kan barnet få lugnande medicin före undersökningen. 

Andra utredningsmetoder

I enstaka fall, särskilt vid komplicerade missbildningar, kan till exempel datortomografi behöva göras. Vid en missbildning i urinröret kan barnet behöva undersökas med cystoskopi. Då blir barnet sövt.

Nedsatt njurfunktion

Vid en njurbäckeninflammation är en större eller mindre del av njuren inflammerad och svullen. Det kan ta ungefär ett halvår för njuren att läka. Inflammationen kan läka ut helt, men en del barn får en kvarstående skada i form av ärrbildning. Det är ovanligt att nedsatt njurfunktion har någon betydelse för det dagliga livet eller ger symtom under barnaåren. Men om skadan är stor behöver barnet ofta gå på kontroller under många år framöver.