Läkemedel vid hjärtsvikt

Hjärtsvikt

Hjärtsvikt är ett sjukdomstillstånd som innebär att hjärtat har försämrad kapacitet. Det leder till att kroppens celler får för lite näring och syre, vilket i sin tur gör att man blir trött och andfådd. Trötthet och andfåddhet är de vanligaste symtomen på hjärtsvikt.

Det finns många orsaker till att man får hjärtsvikt. Det kan bland annat bero på hjärtinfarkt, kärlkramp, högt blodtryck, fel i hjärtats klaffar, rubbningar i hjärtrytmen eller någon annan sjukdom.

Besvären kan lindras men oftast inte botas

Hjärtsvikt kan ibland gå över, till exempel om man har hjärtmuskelinflammation och hjärtat börjar fungera som vanligt igen när inflammationen har läkt. Men oftast förblir hjärtats funktion försämrad, och då inriktas behandlingen på att underlätta hjärtats arbete. Målen med behandlingen är att minska besvären, öka livskvaliteten, förbättra arbetsförmågan, förebygga komplikationer, minska behovet av vård och göra att man lever längre.

Man ökar sina möjligheter att leva längre med sjukdomen om man slutar röka, motionerar om det är möjligt, äter bra mat samt tar mediciner regelbundet och i rätt dos.

Nästan alla behandlas med läkemedel

Nästan alla som har hjärtsvikt behandlas med läkemedel. Syftet med läkemedelsbehandlingen är att underlätta hjärtats arbete, motverka försämring av hjärtsvikten och minska riskfaktorer.

Vilka läkemedel används vid hjärtsvikt?

Det finns flera olika grupper av läkemedel som används mot hjärtsvikt. I denna text beskrivs de huvudgrupper som används vid långvarig, kronisk, hjärtsvikt. Dessa grupper är:

• ACE-hämmare - som bland annat motverkar skadliga effekter av stresshormoner och vidgar blodkärlen. Det leder bland annat till att blodtrycket sänks och att hjärtat avlastas. Efter några månaders behandling leder det också till att hjärtat får tillbaka en del förlorad arbetsförmåga.
• Vätskedrivande läkemedel, diuretika - som gör så att njurarna gör sig av med mer vatten och salt. När blodcirkulationen fungerar dåligt i njurarna samlas salt och vatten i kroppen. Därför behöver många med hjärtsvikt någon form av vätskedrivande medicin. Vätskedrivande medel kallas också diuretika.
• Betablockerande läkemedel - som bland annat motverkar skadliga effekter av stresshormoner och gör att hjärtat arbetar lugnare och mer effektivt. De här läkemedlen fungerar ungefär som en skyddande "broms" på hjärtat. Efter några månaders behandling leder det också till att hjärtat får tillbaka en del förlorad arbetsförmåga. Betablockerare används oftast tillsammans med ACE-hämmare och vätskedrivande medel vid hjärtsvikt.
• Digitalis - som innehåller hjärtstimulerande medel från digitalisväxten. Digitalis kan användas för att stärka hjärtats pumpförmåga. Medicinen används vid hjärtsvikt i kombination med förmaksflimmer för att minska pulsen, samt ibland vid hjärtsvikt när ACE-hämmare, betablockerare och vätskedrivande läkemedel inte räcker.
• Angiotensinreceptorblockerare - som fungerar ungefär på samma sätt som ACE-hämmare. Om det visar sig att man inte tål ACE-hämmare, och får biverkningar som till exempel hosta, kan man få en så kallad angiotensinreceptorblockerare i stället. Det kan läggas till när behandlingen med ACE-hämmare och betablockerare inte räcker.
• Spironolakton - som motverkar effekten av hormonet aldosteron. Spironolakton är ett svagt vätskedrivande läkemedel som samtidigt sparar kaliumsalt genom att minska utsöndringen av kalium via njurarna till urinen. Då minskar vätskemängderna i kroppen och blodtrycket sänks. Det avlastar hjärtat.
• Nitrater - som vidgar blodkärlen som går både till och från hjärtat. Det underlättar hjärtarbetet. Nitrater kan därför användas som tilläggsbehandling vid kronisk hjärtsvikt, särskilt om man samtidigt har kärlkramp.Nitrater får man framför allt om man har kärlkramp.

Hur behandlas man?

Om man har den allra lindrigaste formen av hjärtsvikt, som man inte själv känner av men som kan upptäckas med ultraljudsundersökning, kan det räcka med en så kallad ACE-hämmare som behandling.

Om man har lite svårare hjärtsvikt med vätskeansamling i kroppen, som ger svullna anklar och andfåddhet, får man oftast även någon vätskedrivande medicin. Det underlättar hjärtats arbete. Vid hjärtsvikt försämras blodcirkulationen. Det gör att kroppen sparar vatten och salt. Efter instruktion från läkare eller sjuksköterska kan man själv lära sig hur länge man behöver fortsätta med behandlingen och när det är dags att sluta ta den vätskedrivande medicinen. Att väga sig ofta kan vara ett bra hjälpmedel för att se om kroppen samlar på sig vätska.

För att stabilisera hjärtsvikten så att den inte försämras brukar man i regel kombinera ACE-hämmare med ett betablockerande läkemedel. Behandling med både ACE-hämmare och så kallade betablockerare måste påbörjas med låg dos som långsamt ökas.

Standardbehandlingen vid hjärtsvikt som ger symtom är alltså ACE-hämmare plus betablockerare. Vid behov får man tillägg av vätskedrivande medel, oftast så kallad loopdiuretika. Vid svårare svikt behövs ofta en viss dos vätskedrivande läkemedel hela tiden. Om man har hjärtsvikt kan tillståndet förbättras något om man även lägger till aldosteronhämmare, en annan typ av vätskedrivande medicin, och angiotensinreceptorblockerare. Ibland använder man båda medicinerna.

Om man trots denna medicinering har kvar besvär kan man någon gång ha nytta av att få ytterligare läkemedel som innehåller digitalis.

Om man får besvärande biverkningar av ACE-hämmare kan man i stället få en så kallad angiotensinreceptorblockerare.

Om man har kronisk hjärtsvikt kan man i vissa fall även få tilläggsbehandling med nitrater, framför allt om man även har kärlkramp.

Även mot högt blodtryck

Vätskedrivande läkemedel, betablockerare, angiotensinreceptorblockerare och ACE-hämmare har flera olika användningsområden. Bland annat kan dessa mediciner användas mot högt blodtryck, som ofta är en bidragande orsak till hjärtsvikt.

Så här fungerar ACE-hämmare

När blodcirkulationen i kroppen är försämrad, till exempel som en följd av hjärtsvikt, blir även genomblödningen av bland annat njurarna försämrad. För att inte njurarna ska fungera sämre kompenserar de den försämrade genomblödningen bland annat genom att tillverka ett hormon som kallas renin. Hormonet hjälper sedan kroppen att bilda ett ämne som kallas angiotensin-2. Detta ämne gör i sin tur bland annat att blodkärlen i kroppen drar ihop sig. Då stiger blodtrycket kraftigt. Njurfunktionen förbättras, men på bekostnad av att hjärtat får arbeta mer. Det kan i längden leda till att hjärtat pumpar sämre. Angiotensin-2 har också många andra effekter. Det kan till exempel skada hjärtmuskeln.

ACE-hämmare minskar bildningen av angiotensin-2 i bland annat njurarna, hjärtat och kärlväggarna. Det leder till att blodkärlen vidgar sig. Då sänks blodtrycket och hjärtat avlastas. Efter några månaders behandling leder det också till att hjärtat får tillbaka en del förlorad arbetsförmåga.

Det blodtryckshöjande ämnet angiotensin-2 bildas i kroppen med hjälp av ett enzym, angiotensin converting enzyme, ACE. ACE-hämmare verkar genom att hämma detta enzym.

Viktigt

Eftersom ACE-hämmare verkar kraftigt brukar man få börja ta dem i låg dos och sedan trappa upp dosen gradvis. Börjar man med för höga doser kan man få blodtrycksfall som kan göra att man svimmar.

Om man får nässelutslag, buksmärtor eller om man samtidigt får klåda på läppar eller i ögonen, svårt att svälja eller andningssvårigheter när man använder medicinen, bör man omedelbart kontakta läkare och inte ta fler doser.

Man ska inte använda ACE-hämmare om man är gravid.
Man bör undvika ACE-hämmare när man ammar och man ska rådgöra med läkare om man behöver använda läkemedlet vid amning.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Biverkningarna ställs alltid i relation till de positiva effekter som ett läkemedel kan ha.

En del personer som använder ACE-hämmare kan få torrhosta. Ofta kommer inte den här biverkningen förrän man har behandlats en tid. Hostan försvinner när man slutar med behandlingen. Om hostan är besvärande kan man kontakta läkare.

Andra kan få biverkningar som till exempel yrsel, huvudvärk, trötthet eller hudutslag. Vissa kan få magbesvär, som till exempel illamående, diarré eller magont.

ACE-hämmare ökar risken för yrsel på grund av blodtrycksfall när man reser sig hastigt. Risken är störst i början av behandlingen. Om man får diarré eller kräkningar, och därmed vatten- och saltförluster från kroppen, finns också risk för blodtrycksfall och för att njurarna påverkas. Då kan man ibland behöva hålla upp ett par dagar med medicinen.

Om man får huvudvärk som inte går över inom någon vecka kan man kontakta läkare.

En ovanlig, men ändå viktig biverkning som kan uppstå i början av behandlingen är så kallat angioödem. Angioödem innebär att man har en svullnad djupt i huden, ibland kombinerad med nässelfeberutslag. Ofta kommer svullnaden i ansiktet, tungan eller svalget. Då ska man sluta ta medicinen och kontakta läkare. Om man får magsmärtor när man tar ACE-hämmare kan det bero på samma slags svullnad i tarmens slemhinnor.

Om man får nässelutslag, buksmärtor eller om man samtidigt får klåda på läppar eller i ögonen, svårt att svälja eller andningssvårigheter när man använder medicinen, bör man omedelbart kontakta läkare och inte ta fler doser.

När används ACE-hämmare?

ACE-hämmare används mot hjärtsvikt. Läkemedelsgruppen används även vid exempelvis högt blodtryck.

Exempel på läkemedel som tillhör gruppen ACE-hämmare är

• Accupro
• Captopril med tillverkarens namn som tillägg, till exempel Captopril Mylan
• Enalapril med tillverkarens namn som tillägg, till exempel Enalapril Mylan
• Lisinopril med tillverkarens namn som tillägg, till exempel Lisinopril Actavis
• Ramipril med tillverkarens namn som tillägg, till exempel Ramipril ratiopharm
• Renitec
• Triatec
• Zestril

Olika typer av vätskedrivande medel

Det finns tre huvudgrupper av vätskedrivande läkemedel:

• Loopdiuretika. Loopdiuretika används i första hand när man har hjärtsvikt, men också för att minska svullnad och vätskeansamling av andra orsaker, som till exempel njursjukdom.
• Tiaziddiuretika. Tiaziddiuretika används främst vid högt blodtryck, men kan även användas vid hjärtsvikt.
• Kaliumsparande diuretika. När man behandlas med loop- eller tiaziddiuretika kan man få rubbningar i saltbalansen, särskilt vid de lite högre doser som ofta används vid hjärtsvikt. Hos personer med hjärtsvikt korrigeras oftast detta genom att man samtidigt får behandling med andra läkemedel som sparar kalium och andra viktiga salter, till exempel ACE-hämmare och/eller angiotensinrecepetorblockerare. Ibland får man behandling med aldosteronhämmare. Det är en form av kaliumsparande diuretika som också har många andra positiva effekter vid hjärtsvikt, genom att motverka skadliga effekter av stresshormonet aldosteron. I sällsynta fall kan man behöva andra kaliumsparande diuretika, till exempel amilorid.

Så här fungerar loopdiuretika

Loopdiuretika används framför allt vid hjärtsvikt. Det är ett kraftigt salt- och vätskedrivande medel som minskar kroppens vätskeöverskott och sänker blodtrycket. Då avlastas hjärtat och symtom som till exempel svullna anklar eller ben lindras.

Medicinen kan rubba kroppens saltbalans om man inte samtidigt också får andra läkemedel som sparar kalium och andra salter, såsom ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare, aldosteron-hämmare, eller kaliumsparande diuretika.

Den vätskedrivande effekten av loopdiuretika är så kraftig att det kan vara bra att hålla sig hemma, nära toaletten, medan medicinen verkar. Om läkaren samtycker brukar det vara möjligt att tillfälligt skjuta på tidpunkten för en dos av medicinen så att man kan gå ut med mindre risk att bli kissnödig direkt.

Loopdiuretika finns som vanliga tabletter, till exempel furosemid-tabletter. Furosemid i tablettform har kort och intensiv effekt upp till sex timmar. Lasix Retard och Furix Retard är långverkande kapslar där den vätskedrivande effekten varar under något längre tid.

Så här fungerar tiaziddiuretika

Tiaziddiuretika är svagt salt- och vattendrivande och minskar blodvolymen något. Då sänks blodtrycket. Samtidigt får man en viss vidgning av de mindre blodkärlen. Det hjälper också till att sänka blodtrycket.

Tiaziddiuretika används framför allt mot högt blodtryck, men ibland även vid hjärtsvikt. Normalt räcker det med en låg daglig dos för att blodtrycket ska sjunka. Sänkningen av blodtrycket kommer först efter en tids medicinering.

I högre styrka kan tiaziddiuretika användas som ett milt vätskedrivande medel. Men eftersom den vätskedrivande effekten av tiaziddiuretika är måttlig, och risken för biverkningar är större vid högre dosering används loopdiuretika i första hand som vätskedrivande läkemedel. Loopdiuretika är kraftigare vätskedrivande än tiaziddiuretika.

Tiaziddiuretika kan rubba kroppens saltbalans, framför allt genom att kaliumsaltet i kroppen sjunker. Med en låg dos av medicinen blir både den vätskedrivande effekten och påverkan på saltbalansen liten.

Genom att kombinera tiaziddiuretika med andra läkemedel som sparar kalium och andra salter, såsom ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare, aldosteronhämmare, eller kaliumsparande diuretika, minskas risken för att saltbalansen i kroppen ska rubbas.

Så här fungerar kaliumsparande diuretika

Den så kallade kaliumspararen amilorid är milt vätskedrivande men framför allt minskar den utsöndringen av saltet kalium genom njurarna och vidare i urinen. Genom att använda amilorid samtidigt med tiaziddiuretika eller loopdiuretika kan saltbalansen i kroppen hållas normal. Därför finns det kombinationstabletter med tiazid och amilorid.

Amilorid används bara i kombination med andra vätskedrivande medel för att inte saltbalansen ska rubbas.

När blodcirkulationen fungerar dåligt i njurarna, till exempel på grund av hjärtsvikt, bildar kroppen ett ämne som kallas angiotensin-2. Angiotensin-2 höjer blodtrycket genom att verka sammandragande på blodkärlen. Angiotensin-2 är också en av orsakerna till att binjurarna bildar hormonet aldosteron. Det ökar vätskemängden i kroppen, vilket också höjer blodtrycket. Samtidigt kissar man ut mer kalium.

Man behöver oftast inte ta kaliumsparande diuretika vid hjärtsvikt, eftersom förluster av kalium och andra salter som orsakas av loop- och tiaziddiuretika kompenseras av ACE-hämmare och/eller angiotensinreceptorblockerare. Aldosteronhämmare, till exempel spironolakton, är en speciell typ av kaliumsparande läkemedel som motverkar effekten av hormonet aldosteron. Därigenom har de många positiva effekter vid hjärtsvikt. De är också svagt vätskedrivande medel, som samtidigt sparar kalium (och andra salter) genom att minska utsöndringen av kalium via njurarna till urinen. Vissa personer med hjärtsvikt behöver tillägg av aldosteronhämmare i låg dos, när medicinering med ACE-hämmare och betablockerare inte räcker till. Det påverkar då också saltbalansen, som måste kontrolleras av en läkare.

Viktigt när man använder vätskedrivande medel

Man ska inte kombinera olika kaliumsparande diuretika med varandra och inte heller med kaliumtabletter. Då kan man få för höga halter kaliumsalt i kroppen och det kan vara skadligt för hjärtat. Om man har fått recept på flera av dessa mediciner samtidigt av olika läkare bör man kontakta någon av dem och berätta om det.

Läkemedel mot smärta och inflammation, så kallade cox-hämmare, kan minska effekten av vätskedrivande mediciner och leda till svår njursvikt. Exempel på sådana cox-hämmare är Treo, Magnecyl, Ipren eller Ibumetin. Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda sådana mediciner samtidigt som man tar vätskedrivande läkemedel.

Man bör inte använda läkemedlet när man är gravid. Det finns en risk för att fostret kan påverkas. Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda vätskedrivande medel när man är gravid.

Man bör undvika läkemedlet när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken och kan påverka barnet. Mjölkmängden kan också minska hos den ammande mamman. Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda vätskedrivande medel när man ammar.

Biverkningar av vätskedrivande medel

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

En del personer som använder tiaziddiuretika och amilorid kan till exempel få ont i huvudet och känna sig trötta. Tiaziddiuretika kan också påverka blodsockervärdena, men med låga doser kan tiazider användas även om man har diabetes. I sällsynta fall kan tiaziddiuretika öka halten av urinsyra i blodet och man kan få besvär av gikt. Därför ska personer som har gikt inte använda tiazider.

Både tiaziddiuretika och loopdiuretika kan rubba kroppens saltbalans. Det kan man undvika genom att kombinera med läkemedel som sparar kalium och andra salter, såsom ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare, eller aldosteronhämmare. Vid kombinationer av två eller flera av dessa läkemedel är det inte ovanligt att man får problem med för högt kalium. Det är därför viktigt att läkaren regelbundet kontrollerar saltbalansen. Rena kaliumsparande diuretika, såsom amilorid, behöver man ytterst sällan vid hjärtsvikt.

Spironolakton kan ge biverkningar kopplade till effekter av könshormoner, till exempel förstorade bröst hos män. Risken för detta är liten vid dosen 25 milligram per dag, men ökar med dosens storlek.

När används vätskedrivande läkemedel?

Vätskedrivande medel används vid högt blodtryck och vid olika sjukdomar som innebär att vatten och salt samlas i kroppen. Exempel på sådana sjukdomar är hjärtsvikt, vissa typer av åderbråck, njur- och leversjukdom. Vid dessa sjukdomar används oftast vätskedrivande medel med starkare effekt, så kallade loopdiuretika.

Exempel på loopdiuretika

• Burinex
• Furix och Furix Retard
• Furosemid med tillverkarens namn som tillägg, till exempel Furosemid Recip
• Lasix Retard
• Torem

Exempel på tiaziddiuretika

• Esidrex
• Salures

Exempel på tiaziddiuretika med det kaliumsparande medlet amilorid

• Normorix och Normorix mite
• Sparkal och Sparkal mite

Exempel på läkemedel med amilorid

• Amilorid Mylan

Exempel på läkemedel med spironolakton

• Aldactone
• Spironolakton Pfizer

Exempel på läkemedel med eplerenon

• Inspra

Så här fungerar betablockerare

Adrenalin och noradrenalin är hormoner som frisätts när kroppen utsätts för stress, till exempel vid fysisk eller psykisk ansträngning. När halten av dessa så kallade stresshormoner ökar i blodet stiger blodtrycket och belastningen på hjärtat ökar. Då måste hjärtat arbeta hårdare och hjärtmuskeln behöver mer syre.

I kroppens blodkärl och i hjärtat finns mottagare för stresshormonerna, så kallade betareceptorer, som hjälper till att reglera blodtrycket. Betablockerande läkemedel blockerar dessa mottagare så att hormonerna inte kan utöva sin effekt på dem. Då sjunker blodtrycket och pulsen och hjärtat arbetar lugnare och mer effektivt. Man kan säga att de här läkemedlen fungerar som en skyddande broms på hjärtat.

Vilka betablockerare används vid hjärtsvikt?

Det finns två typer av betablockerare: icke-selektiva och selektiva. Selektiva betablockerare är speciellt anpassade för att främst påverka hjärtat och blodkärlen. Icke-selektiva betablockerare påverkar förutom hjärtat och blodkärlen även luftvägarna. Det kan leda till att luftrörens förmåga att vidga sig minskar.

Vid hjärtsvikt används selektiva betablockerare som innehåller det verksamma ämnet metoprolol, till exempel Seloken ZOC, och bisoprolol, till exempel Emconcor CHF.

Man kan även använda den icke-selektiva betablockeraren karvediol, som finns i Kredex, vid hjärtsvikt. Den har, som andra betablockerare, skyddande effekt på hjärtat.

Alla betablockerande läkemedel har liknande effekt på hjärtat. Trots det kan det hjälpa att byta till en annan typ av betablockerare, om den man har prövat gett biverkningar. Man kan också behöva byta till ett annat läkemedel om man får besvärande biverkningar. Om pulsen blir för låg kan dosen behöva minskas.

Viktigt

Eftersom betablockerare till en början kortvarigt dämpar hjärtats aktivitet måste doseringen noga prövas ut av läkare för att inte hjärtsvikten tillfälligt ska bli sämre av behandlingen. Man börjar oftast behandlingen med en mycket låg dos som stegvis ökas.

Man ska aldrig på egen hand avbryta en behandling med betablockerande läkemedel. Gör man det kan blodtrycket stiga och hjärtat påverkas negativt. En behandling med betablockerare bör avslutas stegvis och i samråd med läkare.

Det är viktigt att läkaren får veta om att man har astma eller KOL, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, eftersom betablockerande mediciner kan påverka luftrören.

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda betablockerare när man är gravid eller när man ammar.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

En del personer som använder betablockerande mediciner kan till exempel bli trötta, få huvudvärk eller känna sig yra. Andra kan få magbesvär som till exempel illamående, kräkningar eller diarré. Vissa personer kan få långsam hjärtrytm eller kalla händer och fötter. Man kan även få mardrömmar.

En del som använder betablockerare kan uppleva att de inte har samma ork som tidigare.

När används betablockerande medel?

Betablockerare har många olika användningsområden. Främst används de mot högt blodtryck, men de används även vid hjärtsvikt och kärlkramp. Betablockerare kan också användas om man har haft en hjärtinfarkt. Det kan då minska risken något för att man ska få en ny infarkt. Läkemedlen kan dessutom användas vid störningar i hjärtrytmen eller för att förebygga migrän.

Exempel på betablockerare som används vid hjärtsvikt

• Bisoprolol Actavis
• Bisoprolol ratiopharm
• Bisoprolol Sandoz
• Emconcor
• Kredex
• Metoprolol Sandoz
• Seloken och Seloken ZOC

Så här fungerar digitalis

Digitalis är samlingsnamnet på några hjärtstimulerande ämnen som förekommer naturligt i digitalisväxten, det vill säga fingerborgsblomman.

Digitalis stärker hjärtats pumpförmåga vid hjärtsvikt och dämpar besvär som andfåddhet, trötthet och svullna ben. Digitalis kan även stabilisera hjärtrytmen när hjärtat slår ojämnt eller för snabbt. I vissa fall kan digitalis användas som tillägg om man har besvär av sin hjärtsvikt trots att man behandlas med ACE-hämmare, betablockerare, spironolakton och/eller angiotensinreceptorblockerare.

Viktigt

När man behandlas med digitalis är det särskilt viktigt att man följer doseringsanvisningarna på läkemedelsförpackningen noggrant. För höga eller för täta doser kan snabbt leda till förgiftning. Det kan störa hjärtats rytm.

Digitalis blir mera giftigt för hjärtat om man har rubbad saltbalans i kroppen, det vill säga för lite kalium i blodet. Kaliumbrist kan orsakas av vätskedrivande medel, så kallad diuretika. Därför är läkare särskilt noggranna med att kontrollera kaliumbalansen om man använder digitalis samtidigt med vätskedrivande medel.

Trötthet, förvirring, synstörningar som dimsyn eller att allt man ser färgas i en gulgrön ton, illamående och diarré kan vara de första tecknen på att man har för mycket digitalis i blodet. Det kan bero på att man fått för mycket av medicinen, eller på att njurarna fungerar sämre. För mycket digitalis i blodet kan leda till allvarliga rubbningar av hjärtrytmen. Om man får sådana besvär bör man därför omgående kontakta läkare.

Man bör inte använda läkemedel som innehåller johannesört när man behandlas med digitalis, utan att först ha talat med läkare.

Man kan använda läkemedlet när man är gravid.

Man kan använda medicinen när man ammar trots att det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken. Om man följer doseringsanvisningarna är det osannolikt att barnet påverkas. Man bör rådgöra med läkare om man behöver använda läkemedlet när man ammar.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Om man har för mycket digitalis i blodet kan man till exempel få dålig aptit, illamående, och synrubbningar som dimsyn eller att allt man ser färgas i en gulgrön ton. Om man får sådana besvär bör man omedelbart kontakta läkare.

När används digitalis?

Digitalis har använts länge, numera framför allt för att stabilisera hjärtrytmen när man har förmaksflimmer och hjärtsvikt samtidigt. Digitalis kan ibland även användas vid hjärtsvikt utan förmaksflimmer.

Exempel på läkemedel som innehåller digitalis

• Digoxin BioPhausia

Så här fungerar angiotensinreceptorblockerare

När blodcirkulationen i kroppen är försämrad, till exempel som en följd av hjärtsvikt, blir även genomblödningen av bland annat njurarna försämrad. För att inte njurarna ska fungera sämre kompenserar de den försämrade genomblödningen bland annat genom att tillverka ett hormon som kallas renin. Hormonet hjälper sedan kroppen att bilda ett ämne som kallas angiotensin-2. Detta ämne gör i sin tur bland annat att blodkärlen i kroppen drar ihop sig. Då stiger blodtrycket kraftigt. Njurfunktionen förbättras, men på bekostnad av att hjärtat får arbeta mer. Det kan i längden leda till att hjärtat pumpar sämre. Angiotensin-2 har också många andra skadliga effekter. Det kan till exempel skada hjärtmuskeln.

Angiotensinreceptorblockerare minskar den blodtryckshöjande effekten av angiotensin-2. När blodkärlen då vidgas i kroppens små pulsådror sänks blodtrycket och hjärtats arbetsförmåga förbättras delvis.

Angiotensinreceptorblockerare kallas även angiotensin-2-receptorblockerare.

Viktigt

Eftersom angiotensinreceptorblockerare verkar kraftigt brukar man få börja ta dem i låg dos och sedan trappa upp dosen gradvis. Börjar man med för höga doser kan man få blodtrycksfall, som kan göra att man svimmar.

Man ska inte använda angiotensinreceptorblockerare om man är gravid.
Det verksamma ämnet i medicinen påverkar fostret och kan orsaka missbildningar.

Man bör rådgöra med läkare om man behöver använda angiotensinreceptorblockerare när man ammar. Det är inte klarlagt om det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Angiotensinreceptorblockerare ökar risken för yrsel, på grund av blodtrycksfall, när man reser sig hastigt. Risken är störst i början av behandlingen. I samband med vatten- och saltförluster från kroppen vid diarré eller kräkningar finns också risk för blodtrycksfall och att njurarna ska påverkas. I sådana situationer kan man ibland behöva hålla upp ett par dagar med medicinen. Vissa personer kan även få huvudvärk av medicinen.

När används angiotensinreceptorblockerare?

Angiotensinreceptorblockerare har liknande verkan som ACE-hämmare och används framför allt om man får biverkningar av ACE-hämmare, till exempel besvärande torrhosta.

Angiotensinreceptorblockerare används främst mot högt blodtryck, men vissa preparat används även mot hjärtsvikt. Det kan läggas till när behandlingen med ACE-hämmare och betablockerare inte räcker.

Exempel på angiotensinreceptorblockerare som används vid hjärtsvikt

• Atacand
• Cozaar
• Diovan